Demonglass (Hex Hall #2) av Rachel Hawkins

 

LÄS INTE OM DU INTE HAR LÄST HEX HALL, FÖRSTA BOKEN I SERIEN!

Sophie trodde att hon var en häxa, och därför blev hon skickad till Hex Hall, skolan för Prodigium, men Sophie har nyligen fått reda på att hon är en demon. Hon har så mycket krafter att det finns risk att hon skadar alla hon älskar. Dessutom är Archer Cross, den killen hon hade en crush på en agent för The Eye.

Sophie bestämmer sig för att åka till London och genomgå the Removal, som tar bort hennes krafter, eller dödar henne. Men Sophies pappa försöker övertala henne om att inte genomgå “the removal”, utan istället kontrollera sina krafter.

Men väl i London upptäcker Sophie att saker inte är som de ska…

Handlingen i boken utspelar sig mestadels i ett gigantiskt hus utanför London, där det finns otaliga rum och massor med kök, rummen är dessutom inte små. För att inte tala om biblioteket, det verkar helt awesome. Jag bara älskar miljön i den här boken. Jag vill vara i det där huset!

Jenna, Sophies bästa vän följer med till London, och detta tycker jag är bra, för Jenna är en väldigt bra karaktär. Jag gillar henne verkligen. Det skulle nog inte ha blivit lika spännande utan Jenna.

Sophie och hennes pappa gillar jag också, och deras relation utvecklas genom bokens gång, för innan har hennes pappa varit väldigt frånvarande, men nu ska han lära henne att kontrollera sina demonkrafter, eftersom han ju också är en demon.

Jag gillade den här boken jättemycket, till och med ännu mer än vad jag gillade Hex Hall. Sidorna bara flög förbi och innan jag visste ordet av så var den slut… Det var riktigt spännande och jag bara måste läsa den sista delen snart. Det jag gillade med boken var miljön, karaktärerna och handlingen, men inte så mycket kärleksproblemen. Varför måste alla YA böcker ha den berömda kärlekstriangeln? Men jag tyckte inte att det tog allt för mycket plats i boken, den största delen går åt till handlingen, faktiskt.

Jag gillar också Sophies kommentarer på allt, hon använder alltid så uppkäftiga men klockrena kommentarer, även när det verkar hopplöst.

Citat:

“Dad was at his desk when I opened the door, doing what all British people do when they're freaked out: drinking tea.”

“It just seems like overkill when you already have a dagger and I have superpowerful magic at my disposal.”
“‘Superpowerful?’”He stood up, a gold chain dangling from his fingers. “Let me remind you of two words, Mercer: Bad. Dog.”

Författare: Rachel Hawkins

Antal sidor: 359

Böcker i samma serie: Hex Hall, Spell Bound

Betyg: (av 5)

Utläst: 26/8-12

Summer Wrap-Up: Juni

Jag har inte varit aktiv på bloggen på väldigt länge, så därför tänkte jag uppdatera om vad jag har läst denna sommar och om vad jag tycker om dessa böcker. Eftersom det faktiskt har blivit en del böcker så skriver jag om böckerna jag läst dessa månader. Förutom de få jag faktiskt skrivit recension på redan. Jag kommer alltså göra typ minirecensioner av böckerna.

I juni läste jag tre böcker varav en jag redan skrivit en recension på: Allt för min syster. Recension av de andra böckerna kommer här.

City of bones

When fifteen-year-old Clary Fray heads out to the Pandemonium Club in New York City, she hardly expects to witness a murder—much less a murder committed by three teenagers covered with strange tattoos and brandishing bizarre weapons. Then the body disappears into thin air. It’s hard to call the police when the murderers are invisible to everyone else and when there is nothing—not even a smear of blood—to show that a boy has died. Or was he a boy?
This is Clary’s first meeting with the Shadowhunters, warriors dedicated to ridding the earth of demons. It’s also her first encounter with Jace, a Shadowhunter who looks a little like an angel and acts a lot like a jerk. Within twenty-four hours Clary is pulled into Jace’s world with a vengeance, when her mother disappears and Clary herself is attacked by a demon. But why would demons be interested in ordinary mundanes like Clary and her mother? And how did Clary suddenly get the Sight? The Shadowhunters would like to know. . . .

Jag har länge velat läsa den här boken, och när jag plockade upp den så var det inte så konstigt att jag hade höga förväntningar på den, på grund av många extremt positiva recensioner. Och visst var boken bra, den hade allt det där som en spännande fantasy/YA typ av bok ska ha. Det finns vampyrer, varulvar, demoner och så the Shadowhunters som dödar demonerna. Dessutom finns den där obligatoriska kärlekstriangeln mellan huvudpersonen och två snygga killar. Kan verka lite förutsägbart, men det är det inte. Inte helt i alla fall. Och slutet hade man verkligen inte förväntat sig.

Det är en fin, eller snarare spännande värld Clare har byggt upp, och jag gillar det. Jag gillar att de är i New York, fastän jag blir avundsjuk så fort jag läser om någon eller ser film om någon som är i New York. Det är lite av en väldigt stor dröm jag har, att få åka till New York, det känns bara så overkligt, och långt bort.

Jag tycker också att boken har ganska bra fart, för det händer saker nästan hela tiden. Och det gillar jag. Men trots detta positiva så tycker jag att det var någonting som fattades i boken. Jag tror det var att jag inte riktigt kunde fastna för karaktärerna och riktigt bry mig om vad som hände, även om det var spännande. Det kan också vara mig det var fel på… Jag kommer dock att fortsätta läsa serien eftersom jag redan har de tre första. Jag har börjat på City of Ashes, men eftersom jag köpte så många böcker i Stockholm så prioriterade jag lite där.

Författare: Cassandra Clare

Antal sidor: 442

Betyg: 3/5

Utläst: 18/6 –12

Extremely loud & incredibly close

Nine-year-old Oskar Schell is an inventor, amateur entomologist, Francophile, letter writer, pacifist, natural historian, percussionist, romantic, Great Explorer, jeweller, detective, vegan, and collector of butterflies. When his father is killed in the September 11th attacks on the World Trade Centre, Oskar sets out to solve the mystery of a key he discovers in his father's closet. It is a search which leads him into the lives of strangers, through the five boroughs of New York, into history, to the bombings of Dresden and Hiroshima, and on an inward journey which brings him ever closer to some kind of peace

Omg. Jag vet inte varför, men jag ÄLSKAR den här boken! Den var helt otrolig och amazing. Extremt bra! Okej, jag tror ni fattar, jag gillar den.

Denna gång blev min längtan till New York ännu större för denna bok beskriver verkligen New York. Eller gör den? I alla fall så får den mig att vilja åka dit direkt.

Det är en väldigt fin historia och jag gillar hur Oskar är så bestämd att han ska hitta låset till nyckeln. Det är otroligt hur många otroliga människor han möter på vägen, och om han hittar det, det tänker jag inte tala om. Läs boken. Den är awesome.

Denna bok är speciell, men jag är säker på att ni har hört redan om hur den är uppbyggd. Ibland är det tomma sidor, bara en mening på en sida, det är bilder i boken och ibland är bokstäverna på varandra så det inte går att läsa. Detta gör läsupplevelsen så mycket mer verklig och lyfter upp den redan så otroliga historien till en ännu högre nivå.

Antingen så är jag bara på ett väldigt bra humör just nu, eller så är den här boken verkligen otrolig. Jag tycker den är mysig och rolig och fin och sorglig. Och jag vill se filmen nu! Om du av någon anledning har missat boken: Läs deeeen! :D

Och ni som har läst den, jag älskar speciellt andra sidan i boken, då Oskar berättar om sin första ju-jutsu träning. Det är klockrent! Jag tränar ju-jutsu så jag tyckte det var kul att de nämnde det.  

Författare: Jonathan Safran Foer

Antal sidor: 326

Betyg: 5/5

Utläst: 25/6-12

Allt för min syster av Jodi Picoult

Annas syster Kate har leukemi. Anna är anledningen till att Kate har överlevt så länge som hon gjort, för Anna är designad att kunna donera organ och benmärg till sin syster. Nu har Anna fått nog. Hon vill inte längre donera sina organ, men Kate behöver verkligen en njure, annars kommer hon dö. Anna kontaktar en advokat, Campbell. En rättsprocess dras igång mellan Anna och hennes föräldrar, samtidigt blir Kate allt sämre.

Boken var skriven ur flera olika personers perspektiv, så man får veta alla familjemedlemmarnas olika synpunkter och tankar. Man får följa Anna, Sara (mamman), Brian (pappan), Jesse (storebror), Campbell och Julia. Det är jobbigt när det blir mer intressant att läsa om en speciell person, och rent av tråkigt att läsa om någon annans. Jag tyckte om att läsa om Anna, för hon var på något sätt huvudpersonen, och hon hade intressanta tankar, och även Sara var intressant, för hon berättade hur Kates sjukdom var och hur de behandlat henne tidigare. Brian var också rätt så intressant, när han var med Anna. De som inte var lika intressanta att läsa om var Campbell och Julia, de har inte så mycket med själva historian att göra, förutom att de hjälper till i målet. Så deras delar handlar ofta om något helt annat, vilket jag inte tyckte var så intressant.  

Eftersom jag tyckte om filmen så mycket så kände jag mig nästan tvungen att läsa boken också. Jag hade hört att den var lite annorlunda, och jag ville veta hur annorlunda den var, och böcker brukar ju vara bättre än filmer så boken borde ju vara fantastiskt bra. Men tyvärr så var inte boken lika bra, eller vissa delar av den var riktigt bra. Andra inte fullt lika bra. Jag tyckte den var långsam, det hände liksom inte så mycket, visst det var en roman, och inte så mycket action alltså, men i alla fall. Det var delar i boken som egentligen inte hade med historien att göra, tyckte jag.

Jag tycker verkligen om själva historien, men jag tycker inte att språket eller skrivsättet var så bra. Det liksom förstörde själva boken, för boken hade kunnat vara riktigt spännande. Om den inte hade varit så klyschig. Det är som att varje kapitel måste ha en mening, och det blir efter ett tag alldeles för klyschigt, så det trycker ner den fina, hemska historien som finns där bakom allt annat. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det fina finns mellan raderna.

Så jag vet inte riktigt om jag ska tycka om den här boken, men jag gillar historien för mycket för att inte göra det. Det var bara själva skrivsättet och några onödiga kapitel som tryckte ner historien, för den är egentligen riktigt bra.

Slutet på boken kan man heller aldrig tänka sig, och det är av någon anledning helt annorlunda än filmen. Det var väldigt förvånande, men jag kan inte säga att jag gillar det. Jag gillar ändå filmens slut mer tror jag.

Jag vill egentligen inte säga det, men jag tror att jag gillar filmen mer än boken, på något vis. Se filmen, den är riktigt bra. Men det är omöjligt att inte gråta.

Författare: Jodi Picoult
Originaltitel: My sister's keeper

Utläst: 7/6
Betyg: 5/10

Shiver av Maggie Stiefvater

When a local boy is killed by wolves, Grace's small town becomes a place of fear and suspicion. But Grace can't help being fascinated by the pack, and by one yellow-eyed wolf in particular. There's something about him - something almost human. Then she meets a yellow-eyed boy whose familiarity takes her breath away...
  
Pojken hon möter är alltså Sam, som hon blir kär i direkt utan anledning, eller för att han räddade henne när hon var liten? Eller för att de bara passar så bra ihop? 

Ja, den här boken... Det var ett tag sedan jag läste den, men nu ska jag försöka mig på en recension... Jag skrev en på goodreads, en inte allt för positiv recension. Kan ha att göra med den svåra tentaångesten jag hade vid den tidpunkten, för boken var ganska så underhållande att läsa. 

Jag vill säga att det aldrig blev långtråkigt i boken, men det skulle vara samma sak som att ljuga, vilket jag inte tänker göra. Därför säger jag som det är: Det var tråkigt i mitten. Det är min åsikt i alla fall. Och om det beror på min just då väldigt negativa inställning vet jag inte, men vad jag minns av mitten var att Grace och Sam, bokens huvudpersoner, bara tänker på hur kära de är i varandra, hela tiden. I princip så. Speciellt Grace är riktigt jobbig, hon tänker endast på Sam. Hela tiden. Under hela boken. Till och med i början då hon inte visste att han inte bara var en vanlig varg.

Det var nog det jag störde mig på med boken, att det var lite för sockersött allting, men så är det ju en kärlekshistoria också, så man kan väl inte förvänta sig annat. Spänningen kom först på slutet, och jag kommer aldrig förlåta Stiefvater för cliffhangern i slutet, för jag hade lovat mig genom hela boken att jag inte skulle behöva läsa fortsättningen, men slutet gör att jag ändå någon gång förmodligen kommer att läsa fortsättningen.     
  
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Wolves of Mercy Falls
Antal sidor: 434

Utläst: 23/5-12

Betyg: Svårt... 5/10
     

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.
Jag hade riktigt höga förväntningar på den här boken, eftersom Cirkeln var så bra. Men Eld var ändå bättre än förväntningarna. Jag vill inte diskutera så mycket om handlingen, för jag gillade att jag inte visste mer än baksidestexten när jag läste den.

Men man får i alla följa Minoo, Ida, Linnéa, Vanessa och Anna-Karin, och läsa ur deras perspektiv. Jag tyckte att alla karaktärer var intressanta att läsa om på olika sätt. Ibland kan det ju bli så, när boken har flera olika huvudkaraktärer så får man någon som man gillar att läsa om mer, och så längtar man bara tills det är den personen det handlar om. Men så var det inte i den här boken. Kanske för att karaktärerna var så olika och ändå har så spännande liv. Jag har alltid gillat Minoo, och jag har hört flera säga att de känner igen sig mest hos henne, och jag måste hålla med, hon är en riktigt bra karaktär som jag kan känna igen mig hos.

I Cirkeln tyckte jag ibland att Anna-Karin var jobbig, men det tyckte jag inte i Eld, det är som att hon har vuxit och blivit mer säker. Och jag tycker synd om henne.

I den här boken får man också lära känna Ida, och man börjar förstå varför hon är som hon är. Och man börjar faktiskt gilla henne efter ett tag.

De utvalda får också lära känna varandra ännu mer på ett plan de aldrig trodde att de skulle göra, vilket jag gillade.

Boken är också väldigt spännande, jag älskar när man läser en bok och inte kan sluta läsa för att boken är så spännande. Jag läste till och med när jag gick från bussen till sporthallen, för det gick inte att sluta läsa. Då var jag precis i slutet. Det var lite jobbigt då när jag inte hann läsa ut boken innan träningen började, men jag hann läsa ut den på vägen hem. Och det var tur att det inte var så mycket folk i bussen för då hade de säkerligen kollat på mig, för jag var nära på att gråta. Tror jag.

Detta var en värdig uppföljare till Cirkeln och det lär bli en jobbig väntan på nästa bok!

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Antal sidor: 634

Utläst: 8 maj 2012
Betyg: 10/10

The fault in our stars av John Green

Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to be completely rewritten.

Detta är inte en cancerbok. Fastän man kanske skulle tro det. Men det är faktiskt inte det. Det är snarare en kärleksbok (fast ändå inte), om en tjej som råkar ha cancer. Hazels lungor fungerar inte som de ska och hon måste ha med sig syrgastuber överallt, och minsta ansträngning gör henne trött.

Jag har aldrig läst något som liknar den här boken, och den har något speciellt. Jag kan inte riktigt säga vad som gör den speciell, men det är en känsla man får då man läser den som bara uppkommer när man läser en riktigt bra bok. Boken får en att skratta på många ställen, samtidigt som man vill gråta, men oftast sitter man bara där, helt ovetandes om vad man ska göra, förutom att fortsätta läsa, för boken är så bra.

Alla karaktärer i boken, speciellt Hazel och Augustus, är helt underbara! Det är personer som man önskar finns i verkligheten, för de är så roliga och underbara och passar så himla bra tillsammans.
Augustus hade cancer i benet och fick amputera ett av sina ben, och när Hazel träffar honom på stödgruppen så blir de vänner direkt, eller nästan i alla fall. Augustus är så himla underbar som person. Jag vill dock inte säga allt som gör honom underbar, för jag visste inte det innan jag läste boken, och det gjorde att jag blev överraskad.

Boken handlar till stor del om Hazel och Augustus, men det blir ändå aldrig någonsin tråkigt att läsa. De hittar alltid på nya saker, och när man börjar läsa boken kan man absolut inte gissa hur den kommer att sluta, och det gillar jag.

Och jag gillar ju inte ens böcker om vanliga människor i deras vardagsliv. Men efter att ha läst den här boken så... gör jag nog det i alla fall. Eller så är den här boken så underbar att det inte går att inte gilla den.

Det enda ni kan göra för att ta reda på ifall alla gillar den, är såklart att läsa den! Gör det, ni kommer inte att ångra er. Jag lovar. 

Författare: John Green
Antal sidor: 324
Utgiven: 2012-01

Utläst: 28/4
Betyg: 10/10

Silence av Becca Fitzpatrick

The noise between Patch and Nora is gone. They've overcome the secrets riddled in Patch's dark past...bridged two irreconcilable worlds...faced heart-wrenching tests of betrayal, loyalty and trust...and all for a love that will transcend the boundary between heaven and earth. Armed with nothing but their absolute faith in one another, Patch and Nora enter a desperate fight to stop a villain who holds the power to shatter everything they've worked for--and their love--forever.

Boken börjar med att Nora vaknar upp på en kyrkogård och inte minns någonting av de senaste tre månaderna. Hon minns alltså ingenting av vad som hänt i de föregående böckerna, hon vet inte ens vem Patch/Jev är. Detta hade kunnat vara en bra idé till en bok, alltså att huvudkaraktären har glömt allt, men det är bara dumt att göra så i den tredje boken i en serie! 

Så vad praktiskt taget hela boken går ut på är att Nora försöker få tillbaka sina minnen, samtidigt som Hank, Noras mammas nye pojkvän, är den "onde" i boken. Så denna bok består alltså i princip av att Nora får tillbaka sina minnen och tar reda på allt som vi fick veta i de förra böckerna.

Detta resulterar alltså i att Patch/Jev och Nora måste hitta tillbaka till varandra. Igen. Hela första boken handlade om det, andra också, och den här. Man undrar vad vår Becca har hittat på till nästa bok... Ska kanske Nora vara idiot och göra slut med Patch igen så de kan hitta tillbaka till varandra? 


Det jag blev besviken på i boken var att Nora inte hade glömt bort att hon var fullkomligt idiotisk och dum i huvudet och den jobbigaste människan man någonsin kan komma i kontakt med. Vem går tillbaka till den platsen man blev hittad (som dessutom är en kyrkogård) helt själv, på natten?! Jo, svaret finns i den fullkomligt genialiska boken Silence! Nora Grey är förstås svaret. Och hon gör det helt utan anledning! Eller hon tänker "Om jag går dit kanske jag får tillbaka mina minnen"... Kommer hon fram till någonting när hon är där? Nej, det gör hon inte. 


Jag tror att jag gillar Patch, men han är av någon outgrundlig anledning förälskad i Nora, och därför vet jag inte vad jag ska tycka. Det här är en killen-blir-helt-galet-förälskad-i-den-dummaste-tjejen-helt-utan-anledning-bok. Och Scott då? Honom gillar jag inte. Han är nästan, men bara nästan lika korkad som Nora är. 

Någonstans i mitten nämner Patch någonting om att någon (säger inte vem då det skulle kunna vara spoilers) kan ändra molekylerna/materien nånting i luften så att inte nånting kunde hända... Jag kunde inte hålla mig för skratt, för det var typ den sämsta förklaringen någonsin. Och det finns många såna moments i den här boken. 


Många säger att den här boken var den bästa hittills. Men jag håller inte med. Den var sämre. Jag tvingades ju nästan återuppleva delar av de förra böckerna, och mesta delen av boken gick åt till att de pratade om saker Nora visste förut... Som man redan vet alltså. Jag tyckte att Hush, hush var helt okej. Crescendo var dålig, men den hade i alla fall några spännande delar. Silence bara dålig. Punkt. 

(Gillar du de förra delarna (och av någon underlig anledning tycker att Nora är en bra person) så läs den här boken... Men annars... Håll dig så långt borta från den som möjligt.)


Författare: Becca Fitzpatrick
I samma serie: Hush,hush och Crescendo


Betyg: 1/10
Utläst: 25/3-12

Citat! 
Jag har inte ofta citat i mina recensioner, men när man hittar något som så perfekt beskriver en karaktär kan man ju inte låta bli.

"Vee never needed a reason to do something stupid. Sad thing was, most of the time I didn't either."
Sida 77. Silence.

Fast, hon underdrev lite tycker jag. Hon gör dumma saker hela tiden!

I Am Number Four av Pittacus Lore

Boken handlar om John, eller det är i alla fall hans namn just nu. John är en alien från planeten Lorien. Han kom till jorden när han var barn, tillsammans med Henri, som är hans Cêphan (tränare, beskyddare, typ?). Det var 9 barn som kom till jorden och ända sedan dess har the Mogadorians försökt döda dessa barn. Men på grund av förtrollningen så kan de bara dödas i ordning, från 1 till 9. Tre stycken är redan döda, och John är nummer nio.

John och Henri flyttar ofta, för att hålla sig undan the Mogadorians. Vid bokens början kommer de till Paradise, som är en liten stad. John är som en helt vanlig tonåring som går skolan och så. Dock så börjar John få sina Legacies, alltså krafter, så det blir allt svårare för honom att smälta in.

Jag tyckte den här boken var bra, även om det kanske inte var något mästerverk, för den hade sina brister. Lite detaljer som inte riktigt gick ihop här och var, men det var fortfarande en spännande historia. Jag tyckte om karaktärerna, John var helt okej och Sarah verkade snäll. Jag gillade dock Sam också, på grund av hans teorier om aliens och sånt, och jag kan verkligen se honom framför mig med en NASA tröja. Jag gillade till och med hunden, Bernie Kosar. :-)

Så detta var alltså en bra bok, och det blev verkligen spännande i slutet, fastän jag hade sett filmen innan (som jag dock inte kommer ihåg så mycket av, måste kanske se om den). Själva slutet vet jag inte om jag gillar... Men det finns ju en andra bok, och det ska bli sex böcker totalt, så jag får väl se om jag läser alla! :-)

Titel: I Am Number Four
Författare: Pittacus Lore
I samma serie: The Power of Six (2011), The Rise of Nine (utkommer 2012) Serien heter Lorien Legacies

Betyg: 7/10
Utläst: 29/2-2012

Abarat av Clive Barker

Candy är en helt vanlig flicka som bor i den tråkiga staden Kycklingmåla. Men en dag kommer hon av en händelse till landet Abarat, ett land där de mest fantasifulla figurerna finns. Om man inte har nog med fantasi är det svårt att föreställa sig dem. I Abarat träffar Candy bland annat John Spjuver och hans bröder (som sitter på hans huvud) och många andra fantastiska varelser. Tyvärr är allt inte så lätt för Candy i Abarat. Hon har någonting som Kristoffer Kadaver vill åt, saken är bara den att Candy inte ens själv vet om att hon har den. Landet Abarat består av 25 öar, en ö för varje timme. (Ja, de är 25) och havet de ligger i är Isabellas hav.

Detta är en bok som kräver att man har fantasi och kan föreställa sig de fantasifulla figurer som författaren har kommit på. Det är mycket man ska ta in, för Abarat är nästan som en ny värld. Jag hade inga problem med att föreställa mig varelserna i boken. Jag kan fortfarande hämta bilder som jag har från vissa ställen i boken. Det känns som om jag var där, tillsammans med Candy och Spjuver och alla de andra (det är ganska många karaktärer i den här boken, kunde inte hålla reda på alla...).

Så den här boken tyckte jag om mycket! Men frågan är ju om jag ljuger för mig själv när jag säger det eftersom det tog ganska lång tid för mig att läsa den. Jag tog ju en paus och läste flera andra böcker innan jag plockade upp denna igen. Men jag tror att det var på grund av vad jag kände för att läsa. För varje gång jag plockade upp Abarat så befann jag mig i det landet, och jag gillade det, vilket måste betyda att jag tyckte om boken.

Språket var roligt och det händer roliga saker hela tiden! Det hände på flera ställen i boken att jag skrattade högt åt vad de sa då, för att det var så klockrent, eller på grund av det som hände.

Jag hade skrivit ner citat i min förra mobil, men eftersom jag har bytt nu och glömde att föra över dem så vet jag inte vilka sidor de var på... Tyvärr...

Men om du gillar roliga böcker, har fantasi och vill komma in i en annan värld, så ska du läsa den här boken!

Titel: Abarat
Författare: Clive Barker
I samma serie: Magiska dagar, gåtfulla nätter (2), Absolute Midnight (3)

Utläst: 20/2-2012
Betyg: 7/10

Nightmare Academy: Charlie's monsters av Dean Lorey

Charlie har väldigt livlig fantasi. När han drömmer mardrömmar så råkar han öppna portaler så att monstren kan komma in i Charlies sovrum! Charlie känner sig annorlunda. Han är överbeskyddad av sina föräldrar och han har aldrig haft några riktiga vänner. Men en natt kommer tre personer från Nightmare Academy, en skola som tränar barnen så att de ska kunna bekämpa monstren. Han får komma till skolan, som är belägen på ett väldigt speciellt ställe. Men även där känner han sig annorlunda, han är nämligen en av de med mest kraft (He is the most powerful. (Eh.. Ibland tänker man på engelska...)) på skolan. Så han känner sig i alla fall ensam, fastän han nu får vänner, Violet och Theodore.

Den här boken förvånade mig verkligen! Den var flera gånger bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig! Jag var helt fast redan från början. Och i och med att historien utvecklades så blev den bättre och bättre.

Det var aldrig svårt att föreställa sig de fina miljöerna och hemska monstren som var med i boken, för de var alla beskrivna på ett väldigt bra sätt! Jag älskade att skolan var belägen i ett träd! Det verkade helt awesome.

Boken var också väldigt rolig, det skämtades väldigt ofta, och jag gillar Theodore, Charlies kompis, fastän han från början verkade vara en sådan person som man inte skulle tycka om.

Många kanske skulle jämföra boken med Harry Potter, och den är väl lite lik ibland. Det är en trio, en av dem har mer kraft än de andra, och det finns onda monster. Men seriöst. Det är ändå en helt annan historia! Det handlar om monster, och det är helt underbart att läsa om!

Jag hade inte hört så mycket om den här boken innan  - faktiskt ingenting. Det var omslaget, som ju är hur fint som helst, som fångade min och min kompis uppmärksamhet. Tur att vi hittade den, annars skulle jag aldrig ha läst den här underbara boken!

Kan tänka mig att den passar helt utmärkt för 12-åringar, som den verkar vara anpassad för. Men den passar också perfekt för mig! Så läs den här boken om du gillar fantasyböcker för 12-åringar! Och annars också! Läs den! :-)

Titel: Nightmare Academy #1: Charlie's Monsters
Författare: Dean Lorey
I samma serie: Monster Revenge, Monster War
Antal sidor: 336

Utläst: 3/2
Betyg: 10/10

Spökriddaren och hans väpnare av Cornelia Funke

Jon Withcroft avskyr sin mammas nye man. Styvfadern tycker att Jon ska gå på internat och får mamman att tycka att det är en god idé. Det är bara det att Jon själv inte håller med. Det visar sig att den nya skolan och de nya kompisarna är helt okej. Jon får andra problem. Han blir uppsökt av ett spöke efter en adelsman som blev hängd för mord på en anfader till Jon för flera hundra år sedan och som nu vill hämnas på Jon. Jon vet inte hur han ska klara sig ur detta men så träffar han Ella. En modig tjej som verkar veta en del om spöken. Och hur man kan få kontakt med dem.

Historien utvecklar sig snabbt och det händer alltid något. Jon är en pojke som verkar lite osäker på sig själv, men när han träffar på spökena blir han snabbt modig. Han blir vän med Ella, och hon är en tjej, vilket Jon tycker är lite jobbigt i början, fast sedan vänjer han sig, såklart. De kallar på Longspee, en riddare som har lovat att hjälpa de som behöver hjälp.


Historien är faktiskt ganska hemsk, för en 9-12 åring skulle jag tro. Den är också spännande, mest hela tiden! 
Jag gillade karaktärerna också. Cornelia Funkes karaktärer får man alltid en så bra bild av, och de är så bra beskrivna med deras personligheter! Jag gillar Zelda, Ellas mormor, och det faktum att hon har paddor i trädgården. Det tyckte jag var kul. Jag gillar även Ella, såklart, men också Longspee. De onda karaktärerna i boken är, just det, onda. Och döda, eftersom de är spöken.


Den här boken står i hyllan 9-12 år på bokaffärerna, men jag läste den, och tyckte att den är bra. Den ger den där myskänslan som bara barnböcker skrivna av riktigt duktiga författare kan ge. Alltså, en mysig bok! 


Antal sidor: 199
Utgiven: 2011


Utläst: 27/1-12
Betyg: 8/10

Crescendo av Becca Fitzpatrick

Läs inte om du inte har läst Hush, hush (Fallen ängel)! (Liten varning: om du inte vill veta något som händer i Crescendo, läs inte då heller..) 

Nora should know better than to think her life can return to normal after falling in love with a fallen angel. And Nora's life isn't normal - her dad was murdered, and the facts about his death just don't add up. Now Nora's own life is in imminent danger. Are she and Patch strong enough for the battle ahead? 

Baksidestexten borde ha varnat mig från att läsa den här boken. Det gjorde den till en början, men sedan plockade jag upp den i alla fall, i tron om att det i alla fall skulle vara ett bra tidsfördriv på bussen. Tyvärr så var boken sämre än vad jag hade väntat mig. Jag hade absolut inga höga förväntningar, för jag har hört att det här är en riktigt dålig bok. Men jag tänkte ändå att den säkert skulle vara okej. Men nej, den var inte okej. Det finns så många luckor och hål i historien så man förstår verkligen inte hur den första boken i serien och den här kan hänga ihop. Som tur var så kom jag nästan inte ihåg någonting från förra boken, förutom att Nora var sjukt jobbig och Patch var... otrevlig och ville döda Nora. På grund av någonting som inte alls hänger ihop i den här boken. Nu ska jag inte säga något mer om det, för det kan bli spoilers.

Nu tar vi karaktärerna istället. Nora, eller är det en värre version av Bella?  Hon är helt otroligt korkad, dum i huvudet! Jag förstår mig inte på henne! Hon måste vara den dummaste karaktären jag läst om. Någonsin. Sedan Bella. Vänta. Till och med sedan före Bella. Hur lyckades Becca skriva om en karaktär som är värre än Bella? 
Nora tror att allt är någon annans fel - inget är Noras fel. Det är Patchs fel det som händer. Okej, jag tror jag kan säga det. Boken är i princip om att Nora är sur för att hon gjorde slut med Patch, och så går hon runt och tänker att allt är någon annans fel, blir sur för att Patch kollar på en annan tjej, fastän hon samtidigt tänker att hon inte vill ha Patch. Att det är slut.


Vee är bästisen som Nora egentligen inte förtjänar. Men de har bara varandra. De drar ut på konstiga uppdrag som Nora föreslår (inte alltid helt lagliga...) Vee ställer alltid upp för Nora, men jag förstår inte varför. Och förresten. Vi förstår att Vee är tjock. Man behöver inte påpeka det varje gång hon är med!! Jag gillar Vee, det var hon, och endast hon, som fick mig att skratta i den här boken. Men lite överdrivet var det kanske på vissa ställen. 


Jakob.. Eh... Scott är Noras barndomsvän som har kommit tillbaka till staden. Nora upptäcker direkt att han inte verkar vara som alla andra. Nora hänger med honom fastän hon inte vill. Detta gör honom till denna boks Jacob. Fastän Jacob är mycket, mycket bättre än Scott.


Sedan har vi Edward Patch. Som bara är helt otroligt.... Jag vet inte... Dum? Konstig? Han beter sig i alla fall extremt konstigt. Han kan inte säga att han älskar Nora på grund av the Archangels, därför blir Nora sur och gör slut. Och Patch beter sig som en idiot i hela boken. 

Det positiva med den här boken var... Det var lite spännande ibland, faktiskt. Det hände saker hela tiden, när Nora är dum och åker ut så händer det alltid saker. Och hon är alltid dum, så det säger sig självt. 

Just det. Boken var faktiskt spännande ibland! Något positivt. Och Vee var också bra. 

Cliffhangern i slutet var dock enorm. Men jag känner ändå ingen lust att läsa nästa bok i serien. Fastän jag har hört att den ska vara bättre...


Titel: Crescendo
Författare: Becca Fitzpatrick
Antal sidor: 427
Böcker i serien: Hush, hush, Silence


Utläst: 21/1 -12


Betyg: 3/10

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Måste bara börja den här recensionen med att säga att jag nog inte är rätt person att recensera den här boken.... Jag förstår mig bara inte på såna här böcker. Så om du har tänkt läsa den här boken och är väldigt taggad på att läsa den, så läs inte min recension då, för i så fall finns risken att du aldrig mer kommer vilja se boken. Ifall du inte smått funderar på att läsa den och undrar ifall du möjligtvis kanske skulle gilla den. Läs då min recension och tänk på det innan du bestämmer dig för att plocka upp boken.




Okej. Nu börjar recensionen.

Olivia har blivit dumpad av sin kille, John, för att han tycker att hon är för ung. Olivia blir väldigt ledsen och hon och hennes kompis Emma kommer på en plan för att försöka få John tillbaka. En plan som går ut på att John ska bli avundsjuk. Men det går inte riktigt som planerat. Olivia börjar tycka att det känns skönt att strula runt med alla dessa killar. Hon tror att hon blir kär i olika killar hela tiden, men till slut undrar hon om det inte är okej att bara vara, och om hon inte bara tycker att det är skönt att vara med dem. 

Det finns många positiva recensioner av den här boken. Jag förstår inte varför. Jag klarar inte av såna här böcker som handlar om ungdomars kärleksproblem. Jag gör det bara inte. Jag klarar inte av böcker som handlar om ungdomars vardagliga problem över huvud taget.

Och denna bok var inget undantag. Jag tyckte att den var jättetråkig att läsa och jag störde mig väldigt mycket på karaktärerna. Alla karaktärer. De var alla dumma ungdomar som inte fattade någonting. Eller det verkade så i boken i alla fall. De drack alkohol hela tiden. Jag skojar inte. Jag undrar hur många gånger det står i boken "vi är på puben" eller liknande. Det roliga är att varken Olivia eller hennes vänner är 18 år gamla... Men de dricker hela tiden i alla fall, och går på puben. Det spelar heller ingen roll om det är lördag eller tisdag. "Nej, vi missar idrotten imorgon det gör ingenting." Herregud, vad jag stör mig på sådant!

Olivia var bara jobbig och jag tyckte att hon gjorde fel hela tiden. Jag hatar hur hon strulade runt med olika killar och betedde sig som... jag vet inte vad. Inte vuxet i alla fall. Ett tag gillade jag nästan hennes kompis, Tor, men innan boken var slut hade jag både svurit åt honom och velat slå honom i ansiktet. Jag hade velat slå alla karaktärer i ansiktet.

Okej, seriöst nu. Jag var ändå ganska sugen på att läsa den här boken när jag fick den, på grund av att den utspelar sig i Kalmar, och det är där jag bor. Men det faktum att den utspelar sig i staden gör det bara ännu värre. För då kunde jag ibland tänka mig var de var i boken och när jag går till dessa ställen nu efter att jag har läst boken, kommer jag att tänka på den boken. "Att man tänker på boken tyder på att den är bra" Svar: NEJ! Svaret är ALLTID nej. Jag tänker ibland mer på böcker jag inte gillar än de jag gillar, för att de råkar man komma ihåg för att man blir så sur. Det är som när man får dåliga låtar på hjärnan istället för bra.


Anledningen till att jag inte la ifrån mig boken och sket i den fullständigt var att jag har lovat mina kompisar att läsa den. Och två av dem har redan fått kämpa sig igenom den. Dessutom hade jag inte kunnat säga vad jag tyckte om den ifall jag inte hade läst klart den.

Jag förstår att det är ett "bra"/"speciellt" ämne att skriva om. Alla lärare älskar säkert den här boken. Men jag kan bara inte förstå varför man skulle vilja läsa en sådan här bok frivilligt. Jag vet dock att man får tycka som man tycker, och om någon tycker att den är bra. Kan ni förklara för mig varför ni tycker att den är bra? Snälla, snälla... För jag förstår verkligen inte!

Okej, jag klarar verkligen inte av sådana här böcker. Därför kan jag nog inte ge den något betyg, för jag kan inte se hur den skulle vara värd något. Möjligtvis minuspoäng. Men jag skriver inte dit det, för jag vet egentligen innerst inne, att den nog är värd mer. Men inofficiellt har jag satt minuspoäng. Men jag förstår ju som sagt inte meningen med sådana här böcker. Så det är nog mitt fel. Den är nog egentligen bra, det verkar bara vara jag som inte har förstått det...

Författare: Sara Ohlsson
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 299

Anna and the French kiss av Stephanie Perkins

Anna can't wait for her senior year in Atlanta, where she has a good job, a loyal best friend, and a crush on the verge of becoming more. So she's not too thrilled when her father unexpectedly ships her off to boarding school in Paris - until she meets Etienne St. Clair, the perfect boy. The only problem? He's taken, and Anna might be, too, if anything comes of her crush back home. Will a year of romantic near-misses end in the French kiss Anna awaits? 

Jag har aldrig någonsin i mitt liv läst en kärleksbok som jag har tyckt varit bra. Correction, jag hade inte läst en bra kärleksbok innan jag läste Anna and the french kiss. 
Den här boken har verkligen bevisat för mig att det finns kärleksböcker som är bra, och även mer än bra. 
Jag vet inte vad det var som gjorde att jag tyckte om den, om det var att Anna var en helt vanlig människa och inte var jobbig eller speciell på något vis, eller att St. Clair var helt underbar, fast ändå en helt vanlig människa, med vanliga problem. 


Jag älskar Paris, så det kan också ha varit anledningen till att jag gillade den här boken. Miljöerna. Jag föreställde mig verkligen Paris gator, och Notre Dame kunde jag se rakt framför mig eftersom jag var där i somras. Det kändes nästan som om jag var tillbaka när jag läste. 


Att gå skola i Paris skulle ju vara en dröm för nästan vem som helst. Så därför störde jag mig lite (bara lite, sådär en sida in i boken) på Anna, för att hon inte ville vara i Paris. Men när man lärt känna henne så förstod man varför. Åh, jag vill också vara i Paris!!!


Alla karaktärerna var väldigt bra tycker jag dessutom, inte minst St. Clair, jag gillar att han är alla tjejers dröm, men att han samtidigt är en helt vanlig människa med vanliga problem. 


Jag tror aldrig att jag någonsin har skrivit att jag gillar att en karaktär har vanliga problem. Jag har alltid velat att det ska vara något mer. Att det ska vara något speciellt, som till exempel magi. Men i den här boken behövs det inte. De är ju i Paris, vilket blir magiskt i sig. 


Så nu vet jag i alla fall att jag inte är helt hopplös när det gäller kärleksböcker! 


Författare: Stephanie Perkins
Titel: Anna and the french kiss
Antal sidor: 400

Utläst: 5/1 - 12
Betyg: 9/10

Hex Hall av Rachel Hawkins

Three years ago, Sophie Mercer discovered that she is a witch. Her non-gifted mother has been supportive, consulting Sophie's estranged father--a warlock--only when necessary. But when Sophie attracts too much human attention for a prom-night spell gone horribly wrong, it's her dad who exiles her to "Hex Hall," an isolated reform school for wayward Prodigium, a.k.a. witches, fairies, and shape-shifters.
By the end of her first day, Sophie has three new enemies, a futile crush on a warlock, a tagalong ghost, and a vampire roommate. Worse, Sophie soon learns that an unknown predator has been attacking students. As a series of blood-curdling mysteries converges, Sophie prepares for the biggest threat of all: an ancient secret society determined to destroy all Prodigium, especially her.

Den här boken var bra. Det hände saker hela tiden och det blev aldrig segt, tycker jag i alla fall. Det var verkligen spännande att läsa om warlocks, shapeshifters och fairies, men jag skulle gärna vilja veta lite mer om dem, för man fick mest veta saker om vampyren. Inte för att inte det var intressant, jag gillade Jenna, jag gillade nästan henne mer än huvudpersonen.

När jag läste den här så trodde jag av någon anledning att det inte var en serie, och jag tror att det var därför som jag också så gärna ville läsa den, men så upptäckte jag att det skulle bli en triologi. Well, då vet man i alla fall att det slutar på ett vettigt sätt och att det kommer att ta slut. Inte som många andra serier då det bara fortsätter och fortsätter och böckerna blir sämre och sämre. Hur som helst så är jag ändå intresserad av att läsa nästa bok i serien, på grund av cliffhangern i slutet. Jag måste bara få veta! Men inte nu, jag tror jag väntar ett tag innan jag beställer den. 


Historien var bra och det var enkelt att hänga med i vad som hände. Flera elever blev attackerade och hittade med bitmärken på halsen. Alla tror att det är Jenna som har gjort det, Sophies enda kompis. Men Sophie tror inte på det och har bestämt sig att ta reda på vem det är.


I slutet händer något som man blir väldigt förvånad över, jag hade då inte tänkt att det skulle sluta så. Detta gjorde att betyget höjdes, för det var riktigt smart av författaren. Man fick de svar man ville, men man måste ändå läsa nästa bok för att få reda på hela sanningen. 

Nu ska jag inte säga något mer, för jag vill inte avslöja för mycket. Men det är en bra bok, men just nu är jag lite negativ, så den blev lite negativ i recensionen, så just nu säger jag att den är okej. 

Författare: Rachel Hawkins
Titel: Hex Hall
Antal sidor: 323
Utgivningsår: 2010
I samma serie: Demonglass


Utläst: 29/12-11
Betyg: 7/10

The people of Sparks av Jeanne Duprau

Läs inte om du inte har läst The City of Ember eller sett filmen!! 

Lina and Doon have emerged from the underground city to the exciting new world above, and it isn't long before they are followed by the other inhabitants of Ember. The Emberites soon come across a town where they are welcomed, fed, and given places to sleep. But the town's resources are limited and it isn't long before resentment begins to grow between the two groups. When anonymous acts of vandalism push them toward violence, it's up to Lina and Doon to discover who's behind the vandalism and why, before it's too late. 

Handlingen tagen härifrån.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på den här boken, men jag tror de var ganska höga. Boken levde inte upp till dem i alla fall. Jag tyckte jättemycket om The city of Ember, men den här boken saknar något. Jag tror det är stämningen som är annorlunda. I Ember var allt nytt och de levde helt annorlunda. I den här boken har de kommit ut ur Ember. De kommer till Sparks och får bo där, fast människorna där är inte så positiva till att "the cavepeople" får stanna. 
Spänning är också något som boken saknar. Under största delen av boken går de bara runt och så får man bara berättat för sig vad de gör och hur vardagen ser ut för dem. Det händer som ingenting nytt. Men ungefär i mitten tror man att det ska hända någonting, men det blir inte mycket till spänning då heller. 


Efter ett tag börjar de bråka, de från Sparks och de från Ember, och det börjar hända saker. Men det blir inte spännande förrän på slutet. Det är slutet som lyfter upp boken och som gör att jag i alla fall vill läsa fortsättningen. Slutet är spännande och det är fint på alla sätt. Dock hade det gärna fått ta lite mer plats, tycker jag.


Det känns som en bok som bara finns för att serien skulle kunna fortsätta... Men jag tycker att det kunde ha blivit mer spännande på alla sätt. Jag gillar inte världen som de har kommit till, där städerna är förstörda och människorna lever "fattigt", fast ändå inte riktigt fattigt... Det är svårt att förklara...


Trots alla negativa sakerna jag skrivit så tycker jag ändå att boken var okej, men bara okej. Och jag kommer säkert läsa fortsättningen, men jag kommer inte vara lika sugen på att läsa den som jag var på att läsa den här. 

Författare: Jeanne Duprau
Titel: The People of Sparks
I samma serie: The city of Ember, The Prophet of Yonwood, The Diamond of Darkhold
Antal sidor: 338


Betyg: 5/10

Amandas bok

Amandas bok är en bok om sex och kärlek och att mista oskulden. Den handlar om Amanda som är 15 år och funderar väldigt mycket på det där med sex. Hon googlar och läser böcker om det, men hon får aldrig riktigt svar på hur det verkligen känns. Och det är precis det hon vill veta, men man kan ju inte fråga någon...

Vad ska man säga? Boken är väldigt förutsägbar från första sidan, man vet vilken kille hon är kär i och man vet hur det kommer gå. Men det är inte historien som är grejen med den här boken, utan det är att upplysa ungdomar om sex. Typ.

Man får en känsla av att detta ska vara en speciell bok, som ska förklara allt det där som Amanda funderar över.. Det är väl det den här boken går ut på. Och att ungdomarna ska känna att de inte är de enda i hela världen som tänker som Amanda. Fast... Gör man verkligen det? Jag tycker att Amanda är lite överdriven, men det kanske bara är jag.

Jag tycker att det ibland bara verkar som att författaren vill förmedla saker som är fel, till exempel att tjejer kallas horor om de har haft sex med någon, medan en kille bara är cool. Men vi förstår det. Seriöst. Det blir inte intressant att läsa eftersom det bara känns som babbel. Det mesta i boken känns förresten som babbel.

Jag tror att detta är en bok som lärare skulle älska, och sedan tvinga sina elever att läsa. För det är just en sådan bok, och tyvärr är det inget positivt, enligt mig. Jag har aldrig gillat sådana här böcker, det kanske ni har förstått vid det här laget.

Jag är även lite osäker på ifall någon 15-åring skulle gå och köpa den här boken själv, eller skulle vilja läsa den ifall de fick den, eller något sådant. Jag fick den ju från en kompis, som fick den från biblioteket, som jag redan har skrivit. Och nu ska jag snart skicka vidare den till nästa. Hoppas bara att den boken är lite bättre...

Fast förresten, jag är nog lite för gammal för den här boken, för huvudpersonen är 15, men å andra sidan så tycker tydligen många vuxna om den här boken (de enda som har kommenterat boken på adlibris är vuxna...)

Titel: Amandas bok
Författare: Katerina Janouch
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 233

Betyg: 1/10

The Giver

Den här boken är lite annorlunda, men ändå inte. Jag förstod inte vad den skulle handla om när jag läste baksidetexten. Men boken verkade intressant ändå. Den handlar i alla fall om Jonas, en pojke som är tolv år. När boken börjar ska Jonas bli tilldelad ett yrke, han ska bli The Reciever, vilket är en enorm ära, men det betyder att Jonas kommer få bära all smärta, så att resten av befolkningen ska slippa det. The Giver ger Jonas minnen från förr i tiden. Och det är inte bara lyckliga minnen...

Samhället som de bor i är långt ifrån normalt, allt är säkert, ingenting är farligt, de vet inte ens vad känslor är.

Jag tycker om den här boken! Språket flöt på och förklaringarna var enkla och bra. Man förstod boken och ingenting med den var tråkigt! Stämningen i boken är som i The city of Ember, ungefär och jag gillar det. Men den är inte alls lik den boken. Inte alls. Men ändå lite.

Eftersom jag visste så lite om boken när jag började med den blev jag förvånad över hur bra den var, för jag hade aldrig hört talas om den innan jag fick den av biblioteket. Så jag hade heller inga förväntningar på boken. Därför blev jag väldigt överraskad.

I början gillade jag absolut alla karaktärer, nästan. Men i och med att Jonas utvecklades så förändrades det, men det är svårt att förklara hur utan att avslöja för mycket.

Omslaget på boken är kanske inte det allra vackraste. Min mamma sa till och med att den såg tråkig ut, fastän hon inte ens hade läst vad den handlade om. Men omslaget passar ganska bra, jag antar att det är The Giver som är gubben på framsidan. Fast de hade väl kunnat göra det lite mer lockande i alla fall...

Nu har jag skickat vidare boken till en kompis... Skriver mer om det någon annan gång. :-)

Författare: Lois Lowry
Titel: The Giver
Antal sidor: 192

Betyg: 8/10

Ful eller snygg? av Scott Westerfeld

Tally, som också var huvudperson i "Ful", har nu övergått till den "Snygga sidan" och lever det utsvävande liv som kännetecknar en "Snygging". På en fest kommer hon i kontakt med en gestalt ur det förflutna: Croy från utkanten av stan där alla "fula " är bosatta. Tally och hennes pojkvän Zane ska genom Croy få tillgång till varsitt koncentrationsförhöjande piller. Zane reagerar dock negativt på pillret och måste uppsöka läkare. Den enda läkare som kan hjälpa honom finns utanför stan...  

Tally är en dum, korkad, jobbig, hemsk, snygging. Okej, hemsk kanske hon inte är, men verkligen jobbig är hon. I förra boken var karaktärerna platta, här är de mer än platta. Jag undrar om det beror på att de är snygga och helt dimmiga.

När jag läste förra boken ville jag nästan att Tally skulle bli snygg, för jag ville läsa om hur det gick till vid operationen. Men jag borde ha förstått att man inte skulle få veta det. Man bara kastades in i snyggingvärlden direkt. Det var kul till en början, men jag tröttnade snart på all snyggingdimmighet och även på bubbligheten.

När det väl började hända någonting var jag så less på boken att jag bara ville att den skulle ta slut. Jag orkade inte läsa mer om Tally. Jag gillar henne inte. Jag gillar inte Zane, jag gillar ingen av karaktärerna i boken. Fulingarna är platta, men snyggingarna finns nästan inte, så platta är de.

Jag vet inte varför jag gillade den förra boken så mycket, men jag tror att det var äventyret och att Tally och Shay då var vanliga fulingar och alltså helt normala.

Det var ett tag sedan jag läste den här boken nu... Och jag har på något vis dragit mig för att skriva en recension på den. Jag vet inte varför... Men det kändes bara så jobbigt. Kanske för att boken inte berörde mig på något annat sätt än att jag blev... uttråkad.

Författare: Scott Westerfeld
Titel: Ful eller snygg?
Originaltitel: Pretties
Antal sidor: 346
Utläst: 7/9

Betyg: 3/10

Ingen klarar sig utan fantasi

Det här är en skoluppgift som jag skrev för mer än ett år sedan. Uppgiften var att skriva en typ recension, fast man skulle ha med vissa speciella saker (därför kan den vara lite tråkig ibland...). Dessutom skulle man rekommendera den till ungdomar. Därför tyckte jag att den kunde passa bra här! :-) Förresten, jag ska varna alla... Läs boken - men se inte filmen. Den förstör de fina bilderna man får av boken, och inte ens författaren själv vill veta av filmen, så strunta i filmen.

Den oändliga historien av Michael Ende

”Utan fantasi klarar man sig inte” lyder budskapet i ”Den oändliga historien”, skriven av Michael Ende. Boken handlar om den tjocke bokälskande pojken Bastian Balthasar Bux som stjäl Den oändliga historien från ett antikvariat.  Han läser om hur ”ingentinget” sprider sig över landet Fantásien och om barnakejsarinnans sjukdom. Man får följa Atreju på sitt uppdrag att hitta ett botemedel åt barnakejsarinnan som också räddar Fantásien.  Atreju listar ut att barnakejsarinnan behöver ett nytt namn, men det är bara ett människobarn som kan ge henne det. Det visar sig att det är Bastian som är människobarnet. Till slut kommer Bastian till Fantásien, ger barnakejsarinnan ett namn och räddar hela Fantásien. Som tack får Bastian AURYN, en medaljong bestående av två ormar som biter varandra i svansen och bildar en oval, på klenoden står inskriptionen ”GÖR VAD DU VILL”. För att ta sig fram i Fantásien måste Bastian önska sig saker, men för varje önskning förlorar han ett minne från den verkliga världen. Tills sist listar Bastian ut att inskriptionen egentligen har betydelsen ”KÄNN DIG SJÄLV”, och det är vad han måste göra för att ta sig tillbaka till sin egen värld. 

Bastian lär känna Atreju och hans lyckodrake Fuchur och de stöter på många fantastiska varelser som stenbitare, irrbloss, nattalfer och andra fantas(t)iska varelser.  I historien finns också många andra historier som förgrenar sig, då använder Ende denna mening; ”Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.” Meningen betyder att det öde som varelserna går till mötes inte har någonting med den historia som berättas att göra. Det får en att undra om Ende har kommit på historier för dessa varelser också, och man försöker fundera på vad som kan ha hänt.

Fantàsien är uppbyggt av drömmar och fantasier och kan inte finnas utan drömmar och fantasier. ”Ingentinget” och barnakejsarinnans sjukdom är effekterna av lögner som människor använder i förnekandet av drömmar och fantasier. Människorna ljuger och förnekar fantasierna för barnen och därför bryts Fantásien ner. Ende menar då att ingen klarar sig utan fantasier. Därför kan också alla läsa boken, för både barn och vuxna behöver fantasier och bara för att man är vuxen betyder det inte att man har tappat fantasin, därför kan alla läsa denna bok.

     Jag rekommenderar alltså denna bok till alla som, liksom jag, inte hann läsa alla barnböcker medan de var fortfarande var barn och såklart till alla de som vill läsa en mysig barnbok.

Jag valde denna bok för att det är en bok som inte handlar om helt vanliga människor i deras vardagliga liv, och därför blev jag extra glad när jag märkte att Ende tänkte på samma sak när han skrev denna bok.

     ”Han tyckte inte alls om sådana böcker som bara trist och gnälligt berättade om alltigenom vardagliga händelser i alltigenom vardagliga människors trista vardagsliv. Den saken hade han ju alldeles nog av i verkligheten, så varför skulle han då behöva läsa om eländet också?”

Det är precis så jag tänker och därför älskar jag Den oändliga historien, den berättar inte om vardagliga människor och deras vardagsliv.  Så ni som gillar mysiga böcker med underbara fantasivarelser – läs denna bok. I framtiden kommer barn och vuxna läsa denna bok med lika stor entusiasm som de gör idag, men det är en annan historia som får berättas en annan gång.