Shiver av Maggie Stiefvater

When a local boy is killed by wolves, Grace's small town becomes a place of fear and suspicion. But Grace can't help being fascinated by the pack, and by one yellow-eyed wolf in particular. There's something about him - something almost human. Then she meets a yellow-eyed boy whose familiarity takes her breath away...
  
Pojken hon möter är alltså Sam, som hon blir kär i direkt utan anledning, eller för att han räddade henne när hon var liten? Eller för att de bara passar så bra ihop? 

Ja, den här boken... Det var ett tag sedan jag läste den, men nu ska jag försöka mig på en recension... Jag skrev en på goodreads, en inte allt för positiv recension. Kan ha att göra med den svåra tentaångesten jag hade vid den tidpunkten, för boken var ganska så underhållande att läsa. 

Jag vill säga att det aldrig blev långtråkigt i boken, men det skulle vara samma sak som att ljuga, vilket jag inte tänker göra. Därför säger jag som det är: Det var tråkigt i mitten. Det är min åsikt i alla fall. Och om det beror på min just då väldigt negativa inställning vet jag inte, men vad jag minns av mitten var att Grace och Sam, bokens huvudpersoner, bara tänker på hur kära de är i varandra, hela tiden. I princip så. Speciellt Grace är riktigt jobbig, hon tänker endast på Sam. Hela tiden. Under hela boken. Till och med i början då hon inte visste att han inte bara var en vanlig varg.

Det var nog det jag störde mig på med boken, att det var lite för sockersött allting, men så är det ju en kärlekshistoria också, så man kan väl inte förvänta sig annat. Spänningen kom först på slutet, och jag kommer aldrig förlåta Stiefvater för cliffhangern i slutet, för jag hade lovat mig genom hela boken att jag inte skulle behöva läsa fortsättningen, men slutet gör att jag ändå någon gång förmodligen kommer att läsa fortsättningen.     
  
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Wolves of Mercy Falls
Antal sidor: 434

Utläst: 23/5-12

Betyg: Svårt... 5/10
     

The fault in our stars av John Green

Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to be completely rewritten.

Detta är inte en cancerbok. Fastän man kanske skulle tro det. Men det är faktiskt inte det. Det är snarare en kärleksbok (fast ändå inte), om en tjej som råkar ha cancer. Hazels lungor fungerar inte som de ska och hon måste ha med sig syrgastuber överallt, och minsta ansträngning gör henne trött.

Jag har aldrig läst något som liknar den här boken, och den har något speciellt. Jag kan inte riktigt säga vad som gör den speciell, men det är en känsla man får då man läser den som bara uppkommer när man läser en riktigt bra bok. Boken får en att skratta på många ställen, samtidigt som man vill gråta, men oftast sitter man bara där, helt ovetandes om vad man ska göra, förutom att fortsätta läsa, för boken är så bra.

Alla karaktärer i boken, speciellt Hazel och Augustus, är helt underbara! Det är personer som man önskar finns i verkligheten, för de är så roliga och underbara och passar så himla bra tillsammans.
Augustus hade cancer i benet och fick amputera ett av sina ben, och när Hazel träffar honom på stödgruppen så blir de vänner direkt, eller nästan i alla fall. Augustus är så himla underbar som person. Jag vill dock inte säga allt som gör honom underbar, för jag visste inte det innan jag läste boken, och det gjorde att jag blev överraskad.

Boken handlar till stor del om Hazel och Augustus, men det blir ändå aldrig någonsin tråkigt att läsa. De hittar alltid på nya saker, och när man börjar läsa boken kan man absolut inte gissa hur den kommer att sluta, och det gillar jag.

Och jag gillar ju inte ens böcker om vanliga människor i deras vardagsliv. Men efter att ha läst den här boken så... gör jag nog det i alla fall. Eller så är den här boken så underbar att det inte går att inte gilla den.

Det enda ni kan göra för att ta reda på ifall alla gillar den, är såklart att läsa den! Gör det, ni kommer inte att ångra er. Jag lovar. 

Författare: John Green
Antal sidor: 324
Utgiven: 2012-01

Utläst: 28/4
Betyg: 10/10

Silence av Becca Fitzpatrick

The noise between Patch and Nora is gone. They've overcome the secrets riddled in Patch's dark past...bridged two irreconcilable worlds...faced heart-wrenching tests of betrayal, loyalty and trust...and all for a love that will transcend the boundary between heaven and earth. Armed with nothing but their absolute faith in one another, Patch and Nora enter a desperate fight to stop a villain who holds the power to shatter everything they've worked for--and their love--forever.

Boken börjar med att Nora vaknar upp på en kyrkogård och inte minns någonting av de senaste tre månaderna. Hon minns alltså ingenting av vad som hänt i de föregående böckerna, hon vet inte ens vem Patch/Jev är. Detta hade kunnat vara en bra idé till en bok, alltså att huvudkaraktären har glömt allt, men det är bara dumt att göra så i den tredje boken i en serie! 

Så vad praktiskt taget hela boken går ut på är att Nora försöker få tillbaka sina minnen, samtidigt som Hank, Noras mammas nye pojkvän, är den "onde" i boken. Så denna bok består alltså i princip av att Nora får tillbaka sina minnen och tar reda på allt som vi fick veta i de förra böckerna.

Detta resulterar alltså i att Patch/Jev och Nora måste hitta tillbaka till varandra. Igen. Hela första boken handlade om det, andra också, och den här. Man undrar vad vår Becca har hittat på till nästa bok... Ska kanske Nora vara idiot och göra slut med Patch igen så de kan hitta tillbaka till varandra? 


Det jag blev besviken på i boken var att Nora inte hade glömt bort att hon var fullkomligt idiotisk och dum i huvudet och den jobbigaste människan man någonsin kan komma i kontakt med. Vem går tillbaka till den platsen man blev hittad (som dessutom är en kyrkogård) helt själv, på natten?! Jo, svaret finns i den fullkomligt genialiska boken Silence! Nora Grey är förstås svaret. Och hon gör det helt utan anledning! Eller hon tänker "Om jag går dit kanske jag får tillbaka mina minnen"... Kommer hon fram till någonting när hon är där? Nej, det gör hon inte. 


Jag tror att jag gillar Patch, men han är av någon outgrundlig anledning förälskad i Nora, och därför vet jag inte vad jag ska tycka. Det här är en killen-blir-helt-galet-förälskad-i-den-dummaste-tjejen-helt-utan-anledning-bok. Och Scott då? Honom gillar jag inte. Han är nästan, men bara nästan lika korkad som Nora är. 

Någonstans i mitten nämner Patch någonting om att någon (säger inte vem då det skulle kunna vara spoilers) kan ändra molekylerna/materien nånting i luften så att inte nånting kunde hända... Jag kunde inte hålla mig för skratt, för det var typ den sämsta förklaringen någonsin. Och det finns många såna moments i den här boken. 


Många säger att den här boken var den bästa hittills. Men jag håller inte med. Den var sämre. Jag tvingades ju nästan återuppleva delar av de förra böckerna, och mesta delen av boken gick åt till att de pratade om saker Nora visste förut... Som man redan vet alltså. Jag tyckte att Hush, hush var helt okej. Crescendo var dålig, men den hade i alla fall några spännande delar. Silence bara dålig. Punkt. 

(Gillar du de förra delarna (och av någon underlig anledning tycker att Nora är en bra person) så läs den här boken... Men annars... Håll dig så långt borta från den som möjligt.)


Författare: Becca Fitzpatrick
I samma serie: Hush,hush och Crescendo


Betyg: 1/10
Utläst: 25/3-12

Citat! 
Jag har inte ofta citat i mina recensioner, men när man hittar något som så perfekt beskriver en karaktär kan man ju inte låta bli.

"Vee never needed a reason to do something stupid. Sad thing was, most of the time I didn't either."
Sida 77. Silence.

Fast, hon underdrev lite tycker jag. Hon gör dumma saker hela tiden!

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Måste bara börja den här recensionen med att säga att jag nog inte är rätt person att recensera den här boken.... Jag förstår mig bara inte på såna här böcker. Så om du har tänkt läsa den här boken och är väldigt taggad på att läsa den, så läs inte min recension då, för i så fall finns risken att du aldrig mer kommer vilja se boken. Ifall du inte smått funderar på att läsa den och undrar ifall du möjligtvis kanske skulle gilla den. Läs då min recension och tänk på det innan du bestämmer dig för att plocka upp boken.




Okej. Nu börjar recensionen.

Olivia har blivit dumpad av sin kille, John, för att han tycker att hon är för ung. Olivia blir väldigt ledsen och hon och hennes kompis Emma kommer på en plan för att försöka få John tillbaka. En plan som går ut på att John ska bli avundsjuk. Men det går inte riktigt som planerat. Olivia börjar tycka att det känns skönt att strula runt med alla dessa killar. Hon tror att hon blir kär i olika killar hela tiden, men till slut undrar hon om det inte är okej att bara vara, och om hon inte bara tycker att det är skönt att vara med dem. 

Det finns många positiva recensioner av den här boken. Jag förstår inte varför. Jag klarar inte av såna här böcker som handlar om ungdomars kärleksproblem. Jag gör det bara inte. Jag klarar inte av böcker som handlar om ungdomars vardagliga problem över huvud taget.

Och denna bok var inget undantag. Jag tyckte att den var jättetråkig att läsa och jag störde mig väldigt mycket på karaktärerna. Alla karaktärer. De var alla dumma ungdomar som inte fattade någonting. Eller det verkade så i boken i alla fall. De drack alkohol hela tiden. Jag skojar inte. Jag undrar hur många gånger det står i boken "vi är på puben" eller liknande. Det roliga är att varken Olivia eller hennes vänner är 18 år gamla... Men de dricker hela tiden i alla fall, och går på puben. Det spelar heller ingen roll om det är lördag eller tisdag. "Nej, vi missar idrotten imorgon det gör ingenting." Herregud, vad jag stör mig på sådant!

Olivia var bara jobbig och jag tyckte att hon gjorde fel hela tiden. Jag hatar hur hon strulade runt med olika killar och betedde sig som... jag vet inte vad. Inte vuxet i alla fall. Ett tag gillade jag nästan hennes kompis, Tor, men innan boken var slut hade jag både svurit åt honom och velat slå honom i ansiktet. Jag hade velat slå alla karaktärer i ansiktet.

Okej, seriöst nu. Jag var ändå ganska sugen på att läsa den här boken när jag fick den, på grund av att den utspelar sig i Kalmar, och det är där jag bor. Men det faktum att den utspelar sig i staden gör det bara ännu värre. För då kunde jag ibland tänka mig var de var i boken och när jag går till dessa ställen nu efter att jag har läst boken, kommer jag att tänka på den boken. "Att man tänker på boken tyder på att den är bra" Svar: NEJ! Svaret är ALLTID nej. Jag tänker ibland mer på böcker jag inte gillar än de jag gillar, för att de råkar man komma ihåg för att man blir så sur. Det är som när man får dåliga låtar på hjärnan istället för bra.


Anledningen till att jag inte la ifrån mig boken och sket i den fullständigt var att jag har lovat mina kompisar att läsa den. Och två av dem har redan fått kämpa sig igenom den. Dessutom hade jag inte kunnat säga vad jag tyckte om den ifall jag inte hade läst klart den.

Jag förstår att det är ett "bra"/"speciellt" ämne att skriva om. Alla lärare älskar säkert den här boken. Men jag kan bara inte förstå varför man skulle vilja läsa en sådan här bok frivilligt. Jag vet dock att man får tycka som man tycker, och om någon tycker att den är bra. Kan ni förklara för mig varför ni tycker att den är bra? Snälla, snälla... För jag förstår verkligen inte!

Okej, jag klarar verkligen inte av sådana här böcker. Därför kan jag nog inte ge den något betyg, för jag kan inte se hur den skulle vara värd något. Möjligtvis minuspoäng. Men jag skriver inte dit det, för jag vet egentligen innerst inne, att den nog är värd mer. Men inofficiellt har jag satt minuspoäng. Men jag förstår ju som sagt inte meningen med sådana här böcker. Så det är nog mitt fel. Den är nog egentligen bra, det verkar bara vara jag som inte har förstått det...

Författare: Sara Ohlsson
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 299

Anna and the French kiss av Stephanie Perkins

Anna can't wait for her senior year in Atlanta, where she has a good job, a loyal best friend, and a crush on the verge of becoming more. So she's not too thrilled when her father unexpectedly ships her off to boarding school in Paris - until she meets Etienne St. Clair, the perfect boy. The only problem? He's taken, and Anna might be, too, if anything comes of her crush back home. Will a year of romantic near-misses end in the French kiss Anna awaits? 

Jag har aldrig någonsin i mitt liv läst en kärleksbok som jag har tyckt varit bra. Correction, jag hade inte läst en bra kärleksbok innan jag läste Anna and the french kiss. 
Den här boken har verkligen bevisat för mig att det finns kärleksböcker som är bra, och även mer än bra. 
Jag vet inte vad det var som gjorde att jag tyckte om den, om det var att Anna var en helt vanlig människa och inte var jobbig eller speciell på något vis, eller att St. Clair var helt underbar, fast ändå en helt vanlig människa, med vanliga problem. 


Jag älskar Paris, så det kan också ha varit anledningen till att jag gillade den här boken. Miljöerna. Jag föreställde mig verkligen Paris gator, och Notre Dame kunde jag se rakt framför mig eftersom jag var där i somras. Det kändes nästan som om jag var tillbaka när jag läste. 


Att gå skola i Paris skulle ju vara en dröm för nästan vem som helst. Så därför störde jag mig lite (bara lite, sådär en sida in i boken) på Anna, för att hon inte ville vara i Paris. Men när man lärt känna henne så förstod man varför. Åh, jag vill också vara i Paris!!!


Alla karaktärerna var väldigt bra tycker jag dessutom, inte minst St. Clair, jag gillar att han är alla tjejers dröm, men att han samtidigt är en helt vanlig människa med vanliga problem. 


Jag tror aldrig att jag någonsin har skrivit att jag gillar att en karaktär har vanliga problem. Jag har alltid velat att det ska vara något mer. Att det ska vara något speciellt, som till exempel magi. Men i den här boken behövs det inte. De är ju i Paris, vilket blir magiskt i sig. 


Så nu vet jag i alla fall att jag inte är helt hopplös när det gäller kärleksböcker! 


Författare: Stephanie Perkins
Titel: Anna and the french kiss
Antal sidor: 400

Utläst: 5/1 - 12
Betyg: 9/10