Demonglass (Hex Hall #2) av Rachel Hawkins

 

LÄS INTE OM DU INTE HAR LÄST HEX HALL, FÖRSTA BOKEN I SERIEN!

Sophie trodde att hon var en häxa, och därför blev hon skickad till Hex Hall, skolan för Prodigium, men Sophie har nyligen fått reda på att hon är en demon. Hon har så mycket krafter att det finns risk att hon skadar alla hon älskar. Dessutom är Archer Cross, den killen hon hade en crush på en agent för The Eye.

Sophie bestämmer sig för att åka till London och genomgå the Removal, som tar bort hennes krafter, eller dödar henne. Men Sophies pappa försöker övertala henne om att inte genomgå “the removal”, utan istället kontrollera sina krafter.

Men väl i London upptäcker Sophie att saker inte är som de ska…

Handlingen i boken utspelar sig mestadels i ett gigantiskt hus utanför London, där det finns otaliga rum och massor med kök, rummen är dessutom inte små. För att inte tala om biblioteket, det verkar helt awesome. Jag bara älskar miljön i den här boken. Jag vill vara i det där huset!

Jenna, Sophies bästa vän följer med till London, och detta tycker jag är bra, för Jenna är en väldigt bra karaktär. Jag gillar henne verkligen. Det skulle nog inte ha blivit lika spännande utan Jenna.

Sophie och hennes pappa gillar jag också, och deras relation utvecklas genom bokens gång, för innan har hennes pappa varit väldigt frånvarande, men nu ska han lära henne att kontrollera sina demonkrafter, eftersom han ju också är en demon.

Jag gillade den här boken jättemycket, till och med ännu mer än vad jag gillade Hex Hall. Sidorna bara flög förbi och innan jag visste ordet av så var den slut… Det var riktigt spännande och jag bara måste läsa den sista delen snart. Det jag gillade med boken var miljön, karaktärerna och handlingen, men inte så mycket kärleksproblemen. Varför måste alla YA böcker ha den berömda kärlekstriangeln? Men jag tyckte inte att det tog allt för mycket plats i boken, den största delen går åt till handlingen, faktiskt.

Jag gillar också Sophies kommentarer på allt, hon använder alltid så uppkäftiga men klockrena kommentarer, även när det verkar hopplöst.

Citat:

“Dad was at his desk when I opened the door, doing what all British people do when they're freaked out: drinking tea.”

“It just seems like overkill when you already have a dagger and I have superpowerful magic at my disposal.”
“‘Superpowerful?’”He stood up, a gold chain dangling from his fingers. “Let me remind you of two words, Mercer: Bad. Dog.”

Författare: Rachel Hawkins

Antal sidor: 359

Böcker i samma serie: Hex Hall, Spell Bound

Betyg: (av 5)

Utläst: 26/8-12

Shiver av Maggie Stiefvater

When a local boy is killed by wolves, Grace's small town becomes a place of fear and suspicion. But Grace can't help being fascinated by the pack, and by one yellow-eyed wolf in particular. There's something about him - something almost human. Then she meets a yellow-eyed boy whose familiarity takes her breath away...
  
Pojken hon möter är alltså Sam, som hon blir kär i direkt utan anledning, eller för att han räddade henne när hon var liten? Eller för att de bara passar så bra ihop? 

Ja, den här boken... Det var ett tag sedan jag läste den, men nu ska jag försöka mig på en recension... Jag skrev en på goodreads, en inte allt för positiv recension. Kan ha att göra med den svåra tentaångesten jag hade vid den tidpunkten, för boken var ganska så underhållande att läsa. 

Jag vill säga att det aldrig blev långtråkigt i boken, men det skulle vara samma sak som att ljuga, vilket jag inte tänker göra. Därför säger jag som det är: Det var tråkigt i mitten. Det är min åsikt i alla fall. Och om det beror på min just då väldigt negativa inställning vet jag inte, men vad jag minns av mitten var att Grace och Sam, bokens huvudpersoner, bara tänker på hur kära de är i varandra, hela tiden. I princip så. Speciellt Grace är riktigt jobbig, hon tänker endast på Sam. Hela tiden. Under hela boken. Till och med i början då hon inte visste att han inte bara var en vanlig varg.

Det var nog det jag störde mig på med boken, att det var lite för sockersött allting, men så är det ju en kärlekshistoria också, så man kan väl inte förvänta sig annat. Spänningen kom först på slutet, och jag kommer aldrig förlåta Stiefvater för cliffhangern i slutet, för jag hade lovat mig genom hela boken att jag inte skulle behöva läsa fortsättningen, men slutet gör att jag ändå någon gång förmodligen kommer att läsa fortsättningen.     
  
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Wolves of Mercy Falls
Antal sidor: 434

Utläst: 23/5-12

Betyg: Svårt... 5/10
     

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.
Jag hade riktigt höga förväntningar på den här boken, eftersom Cirkeln var så bra. Men Eld var ändå bättre än förväntningarna. Jag vill inte diskutera så mycket om handlingen, för jag gillade att jag inte visste mer än baksidestexten när jag läste den.

Men man får i alla följa Minoo, Ida, Linnéa, Vanessa och Anna-Karin, och läsa ur deras perspektiv. Jag tyckte att alla karaktärer var intressanta att läsa om på olika sätt. Ibland kan det ju bli så, när boken har flera olika huvudkaraktärer så får man någon som man gillar att läsa om mer, och så längtar man bara tills det är den personen det handlar om. Men så var det inte i den här boken. Kanske för att karaktärerna var så olika och ändå har så spännande liv. Jag har alltid gillat Minoo, och jag har hört flera säga att de känner igen sig mest hos henne, och jag måste hålla med, hon är en riktigt bra karaktär som jag kan känna igen mig hos.

I Cirkeln tyckte jag ibland att Anna-Karin var jobbig, men det tyckte jag inte i Eld, det är som att hon har vuxit och blivit mer säker. Och jag tycker synd om henne.

I den här boken får man också lära känna Ida, och man börjar förstå varför hon är som hon är. Och man börjar faktiskt gilla henne efter ett tag.

De utvalda får också lära känna varandra ännu mer på ett plan de aldrig trodde att de skulle göra, vilket jag gillade.

Boken är också väldigt spännande, jag älskar när man läser en bok och inte kan sluta läsa för att boken är så spännande. Jag läste till och med när jag gick från bussen till sporthallen, för det gick inte att sluta läsa. Då var jag precis i slutet. Det var lite jobbigt då när jag inte hann läsa ut boken innan träningen började, men jag hann läsa ut den på vägen hem. Och det var tur att det inte var så mycket folk i bussen för då hade de säkerligen kollat på mig, för jag var nära på att gråta. Tror jag.

Detta var en värdig uppföljare till Cirkeln och det lär bli en jobbig väntan på nästa bok!

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Antal sidor: 634

Utläst: 8 maj 2012
Betyg: 10/10

The fault in our stars av John Green

Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to be completely rewritten.

Detta är inte en cancerbok. Fastän man kanske skulle tro det. Men det är faktiskt inte det. Det är snarare en kärleksbok (fast ändå inte), om en tjej som råkar ha cancer. Hazels lungor fungerar inte som de ska och hon måste ha med sig syrgastuber överallt, och minsta ansträngning gör henne trött.

Jag har aldrig läst något som liknar den här boken, och den har något speciellt. Jag kan inte riktigt säga vad som gör den speciell, men det är en känsla man får då man läser den som bara uppkommer när man läser en riktigt bra bok. Boken får en att skratta på många ställen, samtidigt som man vill gråta, men oftast sitter man bara där, helt ovetandes om vad man ska göra, förutom att fortsätta läsa, för boken är så bra.

Alla karaktärer i boken, speciellt Hazel och Augustus, är helt underbara! Det är personer som man önskar finns i verkligheten, för de är så roliga och underbara och passar så himla bra tillsammans.
Augustus hade cancer i benet och fick amputera ett av sina ben, och när Hazel träffar honom på stödgruppen så blir de vänner direkt, eller nästan i alla fall. Augustus är så himla underbar som person. Jag vill dock inte säga allt som gör honom underbar, för jag visste inte det innan jag läste boken, och det gjorde att jag blev överraskad.

Boken handlar till stor del om Hazel och Augustus, men det blir ändå aldrig någonsin tråkigt att läsa. De hittar alltid på nya saker, och när man börjar läsa boken kan man absolut inte gissa hur den kommer att sluta, och det gillar jag.

Och jag gillar ju inte ens böcker om vanliga människor i deras vardagsliv. Men efter att ha läst den här boken så... gör jag nog det i alla fall. Eller så är den här boken så underbar att det inte går att inte gilla den.

Det enda ni kan göra för att ta reda på ifall alla gillar den, är såklart att läsa den! Gör det, ni kommer inte att ångra er. Jag lovar. 

Författare: John Green
Antal sidor: 324
Utgiven: 2012-01

Utläst: 28/4
Betyg: 10/10

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Måste bara börja den här recensionen med att säga att jag nog inte är rätt person att recensera den här boken.... Jag förstår mig bara inte på såna här böcker. Så om du har tänkt läsa den här boken och är väldigt taggad på att läsa den, så läs inte min recension då, för i så fall finns risken att du aldrig mer kommer vilja se boken. Ifall du inte smått funderar på att läsa den och undrar ifall du möjligtvis kanske skulle gilla den. Läs då min recension och tänk på det innan du bestämmer dig för att plocka upp boken.




Okej. Nu börjar recensionen.

Olivia har blivit dumpad av sin kille, John, för att han tycker att hon är för ung. Olivia blir väldigt ledsen och hon och hennes kompis Emma kommer på en plan för att försöka få John tillbaka. En plan som går ut på att John ska bli avundsjuk. Men det går inte riktigt som planerat. Olivia börjar tycka att det känns skönt att strula runt med alla dessa killar. Hon tror att hon blir kär i olika killar hela tiden, men till slut undrar hon om det inte är okej att bara vara, och om hon inte bara tycker att det är skönt att vara med dem. 

Det finns många positiva recensioner av den här boken. Jag förstår inte varför. Jag klarar inte av såna här böcker som handlar om ungdomars kärleksproblem. Jag gör det bara inte. Jag klarar inte av böcker som handlar om ungdomars vardagliga problem över huvud taget.

Och denna bok var inget undantag. Jag tyckte att den var jättetråkig att läsa och jag störde mig väldigt mycket på karaktärerna. Alla karaktärer. De var alla dumma ungdomar som inte fattade någonting. Eller det verkade så i boken i alla fall. De drack alkohol hela tiden. Jag skojar inte. Jag undrar hur många gånger det står i boken "vi är på puben" eller liknande. Det roliga är att varken Olivia eller hennes vänner är 18 år gamla... Men de dricker hela tiden i alla fall, och går på puben. Det spelar heller ingen roll om det är lördag eller tisdag. "Nej, vi missar idrotten imorgon det gör ingenting." Herregud, vad jag stör mig på sådant!

Olivia var bara jobbig och jag tyckte att hon gjorde fel hela tiden. Jag hatar hur hon strulade runt med olika killar och betedde sig som... jag vet inte vad. Inte vuxet i alla fall. Ett tag gillade jag nästan hennes kompis, Tor, men innan boken var slut hade jag både svurit åt honom och velat slå honom i ansiktet. Jag hade velat slå alla karaktärer i ansiktet.

Okej, seriöst nu. Jag var ändå ganska sugen på att läsa den här boken när jag fick den, på grund av att den utspelar sig i Kalmar, och det är där jag bor. Men det faktum att den utspelar sig i staden gör det bara ännu värre. För då kunde jag ibland tänka mig var de var i boken och när jag går till dessa ställen nu efter att jag har läst boken, kommer jag att tänka på den boken. "Att man tänker på boken tyder på att den är bra" Svar: NEJ! Svaret är ALLTID nej. Jag tänker ibland mer på böcker jag inte gillar än de jag gillar, för att de råkar man komma ihåg för att man blir så sur. Det är som när man får dåliga låtar på hjärnan istället för bra.


Anledningen till att jag inte la ifrån mig boken och sket i den fullständigt var att jag har lovat mina kompisar att läsa den. Och två av dem har redan fått kämpa sig igenom den. Dessutom hade jag inte kunnat säga vad jag tyckte om den ifall jag inte hade läst klart den.

Jag förstår att det är ett "bra"/"speciellt" ämne att skriva om. Alla lärare älskar säkert den här boken. Men jag kan bara inte förstå varför man skulle vilja läsa en sådan här bok frivilligt. Jag vet dock att man får tycka som man tycker, och om någon tycker att den är bra. Kan ni förklara för mig varför ni tycker att den är bra? Snälla, snälla... För jag förstår verkligen inte!

Okej, jag klarar verkligen inte av sådana här böcker. Därför kan jag nog inte ge den något betyg, för jag kan inte se hur den skulle vara värd något. Möjligtvis minuspoäng. Men jag skriver inte dit det, för jag vet egentligen innerst inne, att den nog är värd mer. Men inofficiellt har jag satt minuspoäng. Men jag förstår ju som sagt inte meningen med sådana här böcker. Så det är nog mitt fel. Den är nog egentligen bra, det verkar bara vara jag som inte har förstått det...

Författare: Sara Ohlsson
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 299

Hex Hall av Rachel Hawkins

Three years ago, Sophie Mercer discovered that she is a witch. Her non-gifted mother has been supportive, consulting Sophie's estranged father--a warlock--only when necessary. But when Sophie attracts too much human attention for a prom-night spell gone horribly wrong, it's her dad who exiles her to "Hex Hall," an isolated reform school for wayward Prodigium, a.k.a. witches, fairies, and shape-shifters.
By the end of her first day, Sophie has three new enemies, a futile crush on a warlock, a tagalong ghost, and a vampire roommate. Worse, Sophie soon learns that an unknown predator has been attacking students. As a series of blood-curdling mysteries converges, Sophie prepares for the biggest threat of all: an ancient secret society determined to destroy all Prodigium, especially her.

Den här boken var bra. Det hände saker hela tiden och det blev aldrig segt, tycker jag i alla fall. Det var verkligen spännande att läsa om warlocks, shapeshifters och fairies, men jag skulle gärna vilja veta lite mer om dem, för man fick mest veta saker om vampyren. Inte för att inte det var intressant, jag gillade Jenna, jag gillade nästan henne mer än huvudpersonen.

När jag läste den här så trodde jag av någon anledning att det inte var en serie, och jag tror att det var därför som jag också så gärna ville läsa den, men så upptäckte jag att det skulle bli en triologi. Well, då vet man i alla fall att det slutar på ett vettigt sätt och att det kommer att ta slut. Inte som många andra serier då det bara fortsätter och fortsätter och böckerna blir sämre och sämre. Hur som helst så är jag ändå intresserad av att läsa nästa bok i serien, på grund av cliffhangern i slutet. Jag måste bara få veta! Men inte nu, jag tror jag väntar ett tag innan jag beställer den. 


Historien var bra och det var enkelt att hänga med i vad som hände. Flera elever blev attackerade och hittade med bitmärken på halsen. Alla tror att det är Jenna som har gjort det, Sophies enda kompis. Men Sophie tror inte på det och har bestämt sig att ta reda på vem det är.


I slutet händer något som man blir väldigt förvånad över, jag hade då inte tänkt att det skulle sluta så. Detta gjorde att betyget höjdes, för det var riktigt smart av författaren. Man fick de svar man ville, men man måste ändå läsa nästa bok för att få reda på hela sanningen. 

Nu ska jag inte säga något mer, för jag vill inte avslöja för mycket. Men det är en bra bok, men just nu är jag lite negativ, så den blev lite negativ i recensionen, så just nu säger jag att den är okej. 

Författare: Rachel Hawkins
Titel: Hex Hall
Antal sidor: 323
Utgivningsår: 2010
I samma serie: Demonglass


Utläst: 29/12-11
Betyg: 7/10

Amandas bok

Amandas bok är en bok om sex och kärlek och att mista oskulden. Den handlar om Amanda som är 15 år och funderar väldigt mycket på det där med sex. Hon googlar och läser böcker om det, men hon får aldrig riktigt svar på hur det verkligen känns. Och det är precis det hon vill veta, men man kan ju inte fråga någon...

Vad ska man säga? Boken är väldigt förutsägbar från första sidan, man vet vilken kille hon är kär i och man vet hur det kommer gå. Men det är inte historien som är grejen med den här boken, utan det är att upplysa ungdomar om sex. Typ.

Man får en känsla av att detta ska vara en speciell bok, som ska förklara allt det där som Amanda funderar över.. Det är väl det den här boken går ut på. Och att ungdomarna ska känna att de inte är de enda i hela världen som tänker som Amanda. Fast... Gör man verkligen det? Jag tycker att Amanda är lite överdriven, men det kanske bara är jag.

Jag tycker att det ibland bara verkar som att författaren vill förmedla saker som är fel, till exempel att tjejer kallas horor om de har haft sex med någon, medan en kille bara är cool. Men vi förstår det. Seriöst. Det blir inte intressant att läsa eftersom det bara känns som babbel. Det mesta i boken känns förresten som babbel.

Jag tror att detta är en bok som lärare skulle älska, och sedan tvinga sina elever att läsa. För det är just en sådan bok, och tyvärr är det inget positivt, enligt mig. Jag har aldrig gillat sådana här böcker, det kanske ni har förstått vid det här laget.

Jag är även lite osäker på ifall någon 15-åring skulle gå och köpa den här boken själv, eller skulle vilja läsa den ifall de fick den, eller något sådant. Jag fick den ju från en kompis, som fick den från biblioteket, som jag redan har skrivit. Och nu ska jag snart skicka vidare den till nästa. Hoppas bara att den boken är lite bättre...

Fast förresten, jag är nog lite för gammal för den här boken, för huvudpersonen är 15, men å andra sidan så tycker tydligen många vuxna om den här boken (de enda som har kommenterat boken på adlibris är vuxna...)

Titel: Amandas bok
Författare: Katerina Janouch
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 233

Betyg: 1/10

Ful eller snygg? av Scott Westerfeld

Tally, som också var huvudperson i "Ful", har nu övergått till den "Snygga sidan" och lever det utsvävande liv som kännetecknar en "Snygging". På en fest kommer hon i kontakt med en gestalt ur det förflutna: Croy från utkanten av stan där alla "fula " är bosatta. Tally och hennes pojkvän Zane ska genom Croy få tillgång till varsitt koncentrationsförhöjande piller. Zane reagerar dock negativt på pillret och måste uppsöka läkare. Den enda läkare som kan hjälpa honom finns utanför stan...  

Tally är en dum, korkad, jobbig, hemsk, snygging. Okej, hemsk kanske hon inte är, men verkligen jobbig är hon. I förra boken var karaktärerna platta, här är de mer än platta. Jag undrar om det beror på att de är snygga och helt dimmiga.

När jag läste förra boken ville jag nästan att Tally skulle bli snygg, för jag ville läsa om hur det gick till vid operationen. Men jag borde ha förstått att man inte skulle få veta det. Man bara kastades in i snyggingvärlden direkt. Det var kul till en början, men jag tröttnade snart på all snyggingdimmighet och även på bubbligheten.

När det väl började hända någonting var jag så less på boken att jag bara ville att den skulle ta slut. Jag orkade inte läsa mer om Tally. Jag gillar henne inte. Jag gillar inte Zane, jag gillar ingen av karaktärerna i boken. Fulingarna är platta, men snyggingarna finns nästan inte, så platta är de.

Jag vet inte varför jag gillade den förra boken så mycket, men jag tror att det var äventyret och att Tally och Shay då var vanliga fulingar och alltså helt normala.

Det var ett tag sedan jag läste den här boken nu... Och jag har på något vis dragit mig för att skriva en recension på den. Jag vet inte varför... Men det kändes bara så jobbigt. Kanske för att boken inte berörde mig på något annat sätt än att jag blev... uttråkad.

Författare: Scott Westerfeld
Titel: Ful eller snygg?
Originaltitel: Pretties
Antal sidor: 346
Utläst: 7/9

Betyg: 3/10

Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian

Junior är indian är en helt vanlig kille, förutom att han är indian och bor i reservat. Han bestämmer sig en dag för att flytta ut ur reservatet, vilket får i princip alla att hata honom. Men han börjar i alla fall en ny skola utanför reservatet, vilket kanske inte går så lätt som han hade hoppats...

Jag förstår inte den här boken. Den är sorglig, men det förklaras på ett sätt som ska vara roligt. Den första sidan är ganska rolig, men det blir riktigt drygt i längden. För det är sorgligt, samtidigt som det inte verkar påverka Junior (Arnold) så väldigt mycket. Boken har heller ingen speciell röd tråd, okej det handlar om Arnold/Junior och om hans liv, men jag skulle lika gärna kunna plocka upp boken och börja i mitten och ändå förstå handlingen. Detta ledde till att jag, efter att ha kämpat med boken ett tag, hoppade över sidor för att det inte hände någonting alls. Det var bara svammel, ingenting hade nånting med handlingen att göra. Men vänta nu? Det jag hoppade över kanske var handlingen? I alla fall så hoppade jag ibland över hela uppslag, vilket inte alls är likt mig, men jag ville bara att boken skulle ta slut! Det som är roligt är att jag inte missade någonting alls av handlingen för att jag hoppade över några sidor. Det gjorde ingenting, jag förstod ändå precis allt.

Jag har hört att denna bok är baserad på författarens egna liv, men för mig gör det inte berättelsen roligare att läsa. Jag klarar verkligen inte av böcker som handlar om vardagliga människors vardagsliv. Det går bara inte. I alla fall inte utan spänning. Det finns absolut ingen spänning alls i denna bok, den är bara tragisk och sorglig, och kanske lite rolig.

Det enda jag nästan gillade var bilderna, vissa av dem i alla fall. Men anledningen till att jag gillade bilderna tror jag var för att jag då behövde läsa mindre för att ta mig framåt i boken.

Jag tror inte jag behöver skriva så mycket mer negativa saker om boken, för jag tror alla förstår - jag gillade inte den här boken... Och jag vill inte tänka på den mer, jag vill glömma den så fort som möjligt, för den gör mig ledsen.

Titel: Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian
Författare: Sherman Alexie
Originaltitel: The absolutely true diary of a part-time indian
Antal sidor: 237
Betyg: 1/10

Cirkeln

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem.

Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Denna bok var helt underbart spännande! Jag kunde inte sluta läsa, vilket var precis vad jag hade hoppats på när jag började läsa boken. Jag hade ganska höga förväntningar men boken levde upp till dessa, och lite till!

Författarna skriver och förklarar saker på ett väldigt bra sätt så man kan verkligen leva sig in i karaktärerna och miljöerna. Det var längesedan jag läste en bok där jag fick såna känslor för karaktärer  - både bra och dåliga. Jag gillar till exempel Minoo, för jag kan känna igen mig lite hos henne. Hon är smart, snäll, men även hon har små problem. Men jag tycker Minoo är en karaktär som är lätt att tycka om. 


Jag fick däremot svåra problem med Anna-Karin där i mitten av boken... Jag tyckte bara att hon var jobbig. Men det var väl meningen att man skulle tycka det.... 

Denna bok har faktiskt bevisat något för mig: Svenska ungdomsböcker kan vara bra och spännande. Jag trodde inte att man kunde kombinera vardagsliv och fantasy och ändå få en så sjukt spännande bok. Tur att jag hade fel, för Cirkeln är verkligen någonting speciellt.
Dessutom så har man absolut ingen aning om vad som kommer hända, vilka som kanske dör, vem som är mördaren, vilket gör så att man bara måste fortsätta läsa för att få veta vad som händer. För det går inte att lista ut och vara säker. Inte ens huvudpersonerna går säkra! 

Det sägs att detta är en svensk Twilight. Jag hoppas att de menar att den kommer bli lika populär som Twilight, att man kommer prata om Cirkeln lika mycket. Jag hoppas inte att de menar att den är lika bra som Twilight, för det är den verkligen inte - den är mycket, mycket bättre!


Cirkeln var så bra att jag var nära på köpa den idag, för jag vill så gärna ha den i min bokhylla. Men så kom jag på att jag inte ens har någon bokhylla, eller den platsen jag har i en bokhylla är redan överfull.. Så jag tänkte att det inte är någon idé, än... För när jag köper en bokhylla så ska jag fylla den med massa underbara böcker och jag lovar att Cirkeln får plats i den!  


Det är få böcker som får mig att drömma om dem, men Cirkeln är en av dem. Jag drömde flera kusliga drömmar, och när jag hade läst ut den drömde jag ett alternativt slut. Det var hemskt, för när jag vaknade så trodde jag att det var det riktiga slutet, men sedan kom jag på hur det slutade egentligen och då blev jag glad. För jag gillade inte mitt slut. ;-)


Titel: Cirkeln
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Utgivningsår: 2011
Förlag: Raben&Sjögren
Betyg: 10/10