Silence av Becca Fitzpatrick

The noise between Patch and Nora is gone. They've overcome the secrets riddled in Patch's dark past...bridged two irreconcilable worlds...faced heart-wrenching tests of betrayal, loyalty and trust...and all for a love that will transcend the boundary between heaven and earth. Armed with nothing but their absolute faith in one another, Patch and Nora enter a desperate fight to stop a villain who holds the power to shatter everything they've worked for--and their love--forever.

Boken börjar med att Nora vaknar upp på en kyrkogård och inte minns någonting av de senaste tre månaderna. Hon minns alltså ingenting av vad som hänt i de föregående böckerna, hon vet inte ens vem Patch/Jev är. Detta hade kunnat vara en bra idé till en bok, alltså att huvudkaraktären har glömt allt, men det är bara dumt att göra så i den tredje boken i en serie! 

Så vad praktiskt taget hela boken går ut på är att Nora försöker få tillbaka sina minnen, samtidigt som Hank, Noras mammas nye pojkvän, är den "onde" i boken. Så denna bok består alltså i princip av att Nora får tillbaka sina minnen och tar reda på allt som vi fick veta i de förra böckerna.

Detta resulterar alltså i att Patch/Jev och Nora måste hitta tillbaka till varandra. Igen. Hela första boken handlade om det, andra också, och den här. Man undrar vad vår Becca har hittat på till nästa bok... Ska kanske Nora vara idiot och göra slut med Patch igen så de kan hitta tillbaka till varandra? 


Det jag blev besviken på i boken var att Nora inte hade glömt bort att hon var fullkomligt idiotisk och dum i huvudet och den jobbigaste människan man någonsin kan komma i kontakt med. Vem går tillbaka till den platsen man blev hittad (som dessutom är en kyrkogård) helt själv, på natten?! Jo, svaret finns i den fullkomligt genialiska boken Silence! Nora Grey är förstås svaret. Och hon gör det helt utan anledning! Eller hon tänker "Om jag går dit kanske jag får tillbaka mina minnen"... Kommer hon fram till någonting när hon är där? Nej, det gör hon inte. 


Jag tror att jag gillar Patch, men han är av någon outgrundlig anledning förälskad i Nora, och därför vet jag inte vad jag ska tycka. Det här är en killen-blir-helt-galet-förälskad-i-den-dummaste-tjejen-helt-utan-anledning-bok. Och Scott då? Honom gillar jag inte. Han är nästan, men bara nästan lika korkad som Nora är. 

Någonstans i mitten nämner Patch någonting om att någon (säger inte vem då det skulle kunna vara spoilers) kan ändra molekylerna/materien nånting i luften så att inte nånting kunde hända... Jag kunde inte hålla mig för skratt, för det var typ den sämsta förklaringen någonsin. Och det finns många såna moments i den här boken. 


Många säger att den här boken var den bästa hittills. Men jag håller inte med. Den var sämre. Jag tvingades ju nästan återuppleva delar av de förra böckerna, och mesta delen av boken gick åt till att de pratade om saker Nora visste förut... Som man redan vet alltså. Jag tyckte att Hush, hush var helt okej. Crescendo var dålig, men den hade i alla fall några spännande delar. Silence bara dålig. Punkt. 

(Gillar du de förra delarna (och av någon underlig anledning tycker att Nora är en bra person) så läs den här boken... Men annars... Håll dig så långt borta från den som möjligt.)


Författare: Becca Fitzpatrick
I samma serie: Hush,hush och Crescendo


Betyg: 1/10
Utläst: 25/3-12

Citat! 
Jag har inte ofta citat i mina recensioner, men när man hittar något som så perfekt beskriver en karaktär kan man ju inte låta bli.

"Vee never needed a reason to do something stupid. Sad thing was, most of the time I didn't either."
Sida 77. Silence.

Fast, hon underdrev lite tycker jag. Hon gör dumma saker hela tiden!