Allt för min syster av Jodi Picoult

Annas syster Kate har leukemi. Anna är anledningen till att Kate har överlevt så länge som hon gjort, för Anna är designad att kunna donera organ och benmärg till sin syster. Nu har Anna fått nog. Hon vill inte längre donera sina organ, men Kate behöver verkligen en njure, annars kommer hon dö. Anna kontaktar en advokat, Campbell. En rättsprocess dras igång mellan Anna och hennes föräldrar, samtidigt blir Kate allt sämre.

Boken var skriven ur flera olika personers perspektiv, så man får veta alla familjemedlemmarnas olika synpunkter och tankar. Man får följa Anna, Sara (mamman), Brian (pappan), Jesse (storebror), Campbell och Julia. Det är jobbigt när det blir mer intressant att läsa om en speciell person, och rent av tråkigt att läsa om någon annans. Jag tyckte om att läsa om Anna, för hon var på något sätt huvudpersonen, och hon hade intressanta tankar, och även Sara var intressant, för hon berättade hur Kates sjukdom var och hur de behandlat henne tidigare. Brian var också rätt så intressant, när han var med Anna. De som inte var lika intressanta att läsa om var Campbell och Julia, de har inte så mycket med själva historian att göra, förutom att de hjälper till i målet. Så deras delar handlar ofta om något helt annat, vilket jag inte tyckte var så intressant.  

Eftersom jag tyckte om filmen så mycket så kände jag mig nästan tvungen att läsa boken också. Jag hade hört att den var lite annorlunda, och jag ville veta hur annorlunda den var, och böcker brukar ju vara bättre än filmer så boken borde ju vara fantastiskt bra. Men tyvärr så var inte boken lika bra, eller vissa delar av den var riktigt bra. Andra inte fullt lika bra. Jag tyckte den var långsam, det hände liksom inte så mycket, visst det var en roman, och inte så mycket action alltså, men i alla fall. Det var delar i boken som egentligen inte hade med historien att göra, tyckte jag.

Jag tycker verkligen om själva historien, men jag tycker inte att språket eller skrivsättet var så bra. Det liksom förstörde själva boken, för boken hade kunnat vara riktigt spännande. Om den inte hade varit så klyschig. Det är som att varje kapitel måste ha en mening, och det blir efter ett tag alldeles för klyschigt, så det trycker ner den fina, hemska historien som finns där bakom allt annat. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det fina finns mellan raderna.

Så jag vet inte riktigt om jag ska tycka om den här boken, men jag gillar historien för mycket för att inte göra det. Det var bara själva skrivsättet och några onödiga kapitel som tryckte ner historien, för den är egentligen riktigt bra.

Slutet på boken kan man heller aldrig tänka sig, och det är av någon anledning helt annorlunda än filmen. Det var väldigt förvånande, men jag kan inte säga att jag gillar det. Jag gillar ändå filmens slut mer tror jag.

Jag vill egentligen inte säga det, men jag tror att jag gillar filmen mer än boken, på något vis. Se filmen, den är riktigt bra. Men det är omöjligt att inte gråta.

Författare: Jodi Picoult
Originaltitel: My sister's keeper

Utläst: 7/6
Betyg: 5/10

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Då Allan Karlsson ska fylla hundra år kliver han ut genom fönstret och går sin väg. Han rymmer från äldreboendet och man får då följa Allan på ett osannolikt äventyr. Man får också höra Allans livshistoria, då man får reda på att han förändrat mycket under 1900-talet.

Man tror nästan inte vad man läser, denna historia är helt otrolig! Jag skrattade till flera gånger när jag lyssnade på den här boken. Ja, jag lyssnade på den, fastän jag inte brukar lyssna på böcker. Men denna bok blev faktiskt rolig när man lyssnade på den också, kanske var det för att uppläsaren var så bra.

I alla fall så var boken utöver det vanliga. Allan är en helt underbar gammal man som har varit med om så mycket, och man förundras hela tiden när man får reda på vad han har varit med om. Jag vill inte säga för mycket, för jag tyckte att det var roligt att inte veta alls vad som skulle hända när jag började lyssna, för det gjorde att jag blev riktigt förvånad på vissa ställen.

Det här blev en ganska tråkig recension så, om jag säger några ord som beskriver boken, och kanske gör en mer intresserad av att läsa den: Explosioner, mord, krig, stora djur och presidenter.

Oj, jag kanske till och med sa för mycket där...

På vissa ställen i boken kanske det blev lite tråkigt, där det blev lite mycket politik, men det blev aldrig jättedrygt utan när man minst anade det hände något galet som man inte hade kunnat föreställa sig.


Författare: Jonas Jonasson
Antal sidor: 392

Betyg: 8/10

Musselstranden

 Ulrika och hennes söner kommer fram till Musselstranden och där hittar de ett skelett bland klipporna. Ulrika tänker tillbaka på minnen från sin barndom då hon lärde känna och blev god vän med Anne-Marie Gattman. Ulrika spenderade mycket tid med denna familj, som verkade vara helt perfekt. Ända tills dess att de adopterade en flicka, Maja som är underlig och svår att förstå sig på. Och plötsligt förändras allt för familjen Gattman.

Boken berättar också om en kvinna, Kristina som är en underlig kvinna som trivs för sig själv. Först förstår man inte varför hon är med i boken överhuvudtaget men efter ett tag börjar man förstå varför. Jag tycker att kapitlen om Kristina var ganska intressanta att läsa om, kanske för att det var det som gjorde boken lite spännande.

Näst intill hela boken tänker Ulrika tillbaka somrarna hon spenderade med Gattmans, vilket gör det lite tråkigt eftersom det känns som om det inte händer någonting. Man tror att historien ska utspelas i nutid, men egentligen så är näst intill hela historien då Ulrika var ung.

Jag trodde att den här boken skulle vara spännande, i alla fall lite fängslande. Men den var det då inte för mig. När jag läste kände jag bara att jag ville sluta. Jag ville inte läsa längre för det fanns ingenting mer jag ville veta om Gattmans, Ulrika eller Kristina. Jag var helt enkelt inte intresserad. Okej, till en början var jag intresserad av vem Maja skulle vara och vad som hände med henne, men det intressanta slutade nästan lika snabbt som det började.

Det fanns absolut ingen karaktär i boken som jag kunder relatera till heller, vilket gjorde att det blev ännu tråkigare. Ifall huvudpersonen hade dött hade jag inte ens brytt mig, jag hade ingen känsla för karaktärerna, det kändes inte som om jag lärde känna dem.

Men att jag inte gillade boken tror jag beror på att jag inte gillar sådana här böcker. Svensk författare. Lite psykisk. Dyster på vissa ställen. Dåligt slut. Slutet, alltså vad hände? Det bara tog slut och de få frågor man hade fick man inte besvarade. Det enda som var roligt i boken var att den snygga Anne-Marie hade flyttat till USA och blivit tjock. Nej, slutet var dåligt. Jag menar, var försvann upplösningen? Det fanns ingen sådan, slutet var bara text, mer text och ännu mer text och lite till och sedan äntligen.... Slut.

Okej, missförstå mig inte. Boken var bra skriven, men det är ingen bok jag skulle rekommendera till mig själv (eller andra som gillar spännande böcker) precis. För den var inte spännande. Men till min mamma (och till de som gillar romaner som berättar om vardagliga människors vardagsliv) skulle jag kanske rekommendera denna bok. Men jag vet ju inte, jag är inte rätt person att bedöma såna här böcker, för jag får alltid den där ledsna känslan då jag läser dem. Jag klarar helt enkelt inte av böcker med mening och budskap. Denna bok skulle kanske ha fått en nia av kritiker, men kommer bara upp till en tvåa för mig, och det är bara för språket. Hermansson kan skriva, det kan hon, men jag kan inte ta till mig och beröras av det.

Titel: Musselstranden
Författare: Marie Hermansson
Utgivningsår: 1998


Betyg: 2/10