Ulrika och hennes söner kommer fram till Musselstranden och där hittar de ett skelett bland klipporna. Ulrika tänker tillbaka på minnen från sin barndom då hon lärde känna och blev god vän med Anne-Marie Gattman. Ulrika spenderade mycket tid med denna familj, som verkade vara helt perfekt. Ända tills dess att de adopterade en flicka, Maja som är underlig och svår att förstå sig på. Och plötsligt förändras allt för familjen Gattman.
Boken berättar också om en kvinna, Kristina som är en underlig kvinna som trivs för sig själv. Först förstår man inte varför hon är med i boken överhuvudtaget men efter ett tag börjar man förstå varför. Jag tycker att kapitlen om Kristina var ganska intressanta att läsa om, kanske för att det var det som gjorde boken lite spännande.
Näst intill hela boken tänker Ulrika tillbaka somrarna hon spenderade med Gattmans, vilket gör det lite tråkigt eftersom det känns som om det inte händer någonting. Man tror att historien ska utspelas i nutid, men egentligen så är näst intill hela historien då Ulrika var ung.
Jag trodde att den här boken skulle vara spännande, i alla fall lite fängslande. Men den var det då inte för mig. När jag läste kände jag bara att jag ville sluta. Jag ville inte läsa längre för det fanns ingenting mer jag ville veta om Gattmans, Ulrika eller Kristina. Jag var helt enkelt inte intresserad. Okej, till en början var jag intresserad av vem Maja skulle vara och vad som hände med henne, men det intressanta slutade nästan lika snabbt som det började.
Det fanns absolut ingen karaktär i boken som jag kunder relatera till heller, vilket gjorde att det blev ännu tråkigare. Ifall huvudpersonen hade dött hade jag inte ens brytt mig, jag hade ingen känsla för karaktärerna, det kändes inte som om jag lärde känna dem.
Men att jag inte gillade boken tror jag beror på att jag inte gillar sådana här böcker. Svensk författare. Lite psykisk. Dyster på vissa ställen. Dåligt slut. Slutet, alltså vad hände? Det bara tog slut och de få frågor man hade fick man inte besvarade. Det enda som var roligt i boken var att den snygga Anne-Marie hade flyttat till USA och blivit tjock. Nej, slutet var dåligt. Jag menar, var försvann upplösningen? Det fanns ingen sådan, slutet var bara text, mer text och ännu mer text och lite till och sedan äntligen.... Slut.
Okej, missförstå mig inte. Boken var bra skriven, men det är ingen bok jag skulle rekommendera till mig själv (eller andra som gillar spännande böcker) precis. För den var inte spännande. Men till min mamma (och till de som gillar romaner som berättar om vardagliga människors vardagsliv) skulle jag kanske rekommendera denna bok. Men jag vet ju inte, jag är inte rätt person att bedöma såna här böcker, för jag får alltid den där ledsna känslan då jag läser dem. Jag klarar helt enkelt inte av böcker med mening och budskap. Denna bok skulle kanske ha fått en nia av kritiker, men kommer bara upp till en tvåa för mig, och det är bara för språket. Hermansson kan skriva, det kan hon, men jag kan inte ta till mig och beröras av det.
Titel: Musselstranden
Författare: Marie Hermansson
Utgivningsår: 1998
Betyg: 2/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar