Allt för min syster av Jodi Picoult

Annas syster Kate har leukemi. Anna är anledningen till att Kate har överlevt så länge som hon gjort, för Anna är designad att kunna donera organ och benmärg till sin syster. Nu har Anna fått nog. Hon vill inte längre donera sina organ, men Kate behöver verkligen en njure, annars kommer hon dö. Anna kontaktar en advokat, Campbell. En rättsprocess dras igång mellan Anna och hennes föräldrar, samtidigt blir Kate allt sämre.

Boken var skriven ur flera olika personers perspektiv, så man får veta alla familjemedlemmarnas olika synpunkter och tankar. Man får följa Anna, Sara (mamman), Brian (pappan), Jesse (storebror), Campbell och Julia. Det är jobbigt när det blir mer intressant att läsa om en speciell person, och rent av tråkigt att läsa om någon annans. Jag tyckte om att läsa om Anna, för hon var på något sätt huvudpersonen, och hon hade intressanta tankar, och även Sara var intressant, för hon berättade hur Kates sjukdom var och hur de behandlat henne tidigare. Brian var också rätt så intressant, när han var med Anna. De som inte var lika intressanta att läsa om var Campbell och Julia, de har inte så mycket med själva historian att göra, förutom att de hjälper till i målet. Så deras delar handlar ofta om något helt annat, vilket jag inte tyckte var så intressant.  

Eftersom jag tyckte om filmen så mycket så kände jag mig nästan tvungen att läsa boken också. Jag hade hört att den var lite annorlunda, och jag ville veta hur annorlunda den var, och böcker brukar ju vara bättre än filmer så boken borde ju vara fantastiskt bra. Men tyvärr så var inte boken lika bra, eller vissa delar av den var riktigt bra. Andra inte fullt lika bra. Jag tyckte den var långsam, det hände liksom inte så mycket, visst det var en roman, och inte så mycket action alltså, men i alla fall. Det var delar i boken som egentligen inte hade med historien att göra, tyckte jag.

Jag tycker verkligen om själva historien, men jag tycker inte att språket eller skrivsättet var så bra. Det liksom förstörde själva boken, för boken hade kunnat vara riktigt spännande. Om den inte hade varit så klyschig. Det är som att varje kapitel måste ha en mening, och det blir efter ett tag alldeles för klyschigt, så det trycker ner den fina, hemska historien som finns där bakom allt annat. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det fina finns mellan raderna.

Så jag vet inte riktigt om jag ska tycka om den här boken, men jag gillar historien för mycket för att inte göra det. Det var bara själva skrivsättet och några onödiga kapitel som tryckte ner historien, för den är egentligen riktigt bra.

Slutet på boken kan man heller aldrig tänka sig, och det är av någon anledning helt annorlunda än filmen. Det var väldigt förvånande, men jag kan inte säga att jag gillar det. Jag gillar ändå filmens slut mer tror jag.

Jag vill egentligen inte säga det, men jag tror att jag gillar filmen mer än boken, på något vis. Se filmen, den är riktigt bra. Men det är omöjligt att inte gråta.

Författare: Jodi Picoult
Originaltitel: My sister's keeper

Utläst: 7/6
Betyg: 5/10

Shiver av Maggie Stiefvater

When a local boy is killed by wolves, Grace's small town becomes a place of fear and suspicion. But Grace can't help being fascinated by the pack, and by one yellow-eyed wolf in particular. There's something about him - something almost human. Then she meets a yellow-eyed boy whose familiarity takes her breath away...
  
Pojken hon möter är alltså Sam, som hon blir kär i direkt utan anledning, eller för att han räddade henne när hon var liten? Eller för att de bara passar så bra ihop? 

Ja, den här boken... Det var ett tag sedan jag läste den, men nu ska jag försöka mig på en recension... Jag skrev en på goodreads, en inte allt för positiv recension. Kan ha att göra med den svåra tentaångesten jag hade vid den tidpunkten, för boken var ganska så underhållande att läsa. 

Jag vill säga att det aldrig blev långtråkigt i boken, men det skulle vara samma sak som att ljuga, vilket jag inte tänker göra. Därför säger jag som det är: Det var tråkigt i mitten. Det är min åsikt i alla fall. Och om det beror på min just då väldigt negativa inställning vet jag inte, men vad jag minns av mitten var att Grace och Sam, bokens huvudpersoner, bara tänker på hur kära de är i varandra, hela tiden. I princip så. Speciellt Grace är riktigt jobbig, hon tänker endast på Sam. Hela tiden. Under hela boken. Till och med i början då hon inte visste att han inte bara var en vanlig varg.

Det var nog det jag störde mig på med boken, att det var lite för sockersött allting, men så är det ju en kärlekshistoria också, så man kan väl inte förvänta sig annat. Spänningen kom först på slutet, och jag kommer aldrig förlåta Stiefvater för cliffhangern i slutet, för jag hade lovat mig genom hela boken att jag inte skulle behöva läsa fortsättningen, men slutet gör att jag ändå någon gång förmodligen kommer att läsa fortsättningen.     
  
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Wolves of Mercy Falls
Antal sidor: 434

Utläst: 23/5-12

Betyg: Svårt... 5/10